Lev öliv på thailändska

RESA åkte till nationalparken Koh Lipe nära Malaysia

Våga dig iväg.

Thailand har mängder av orörda öar där du kan komma bort från charterpulsen.

Vi tog båten till KOH LIPE i nationalparken Tarutao på gränsen mot Malaysia.

Vi har kommit med snabbfärjan från piren i Pak Bara på fastlandet. Långsvansbåtar ligger på redden. Vi lastar över vårt bagage och transporteras ett hundratal meter in till sandstranden. Vi är framme på Koh Lipe.

– Hello, hello???welcome! hojtar personalen unisont från skuggan under taket vid serveringen och incheckningen på Lipe resort.

Vi tar in i varsin bungalow. Rent och snyggt. Men enkel standard. El finns bara mellan klockan 18 och midnatt.

– Hör du? frågar min kollega och gör en mimande gest mot ett dolt högtalarsystem.

Svenskt.

Roxette är igång med något trallvänligt.

– Ser du? kontrar jag och pekar mot ett långbord fyra meter från strandkanten.

Där sitter elva svenskar.

Ålder: från småbarn till pensionärer.

Så ser det alltså ut i första mötet med ”världens ände” – mer blågult än en midsommarbrygga i Stockholms skärgård.

Tarutaos 51 öar fick status som marin nationalpark 1974. Halva året plågar monsunen och regnen den här vrån av Thailand. Mangroveträsk och djungel, giftormar och sällsynta fåglar har blivit en turistattraktion i stället för som tidigare: ett hot som kunde rendera i malaria och ond, bråd död.

Nu flödar solen över den kritvita stranden, och vår första eftermiddag här känns fjärran från alla hot man kan tänka sig.

I en hängmatta i skuggan under några palmblad, med havet och Five brothers resort som fondvägg, ligger en solbränd och skäggig man. Han ler stort och vinkar till hälsning.

– Tja ? här på Lipe gör man ingenting ? Ingenting gör man dygnet runt ? Däremellan kan man snorkla, säger Matteo Gamberini som är från Bologna i Italien.

Just nu har han tagit ett sabbatsår och kommer närmast från en nio månader lång vistelse i Australien.

– Om några månader är mina pengar slut. Då det dags att börja jobba därhemma igen, säger Matteo.

Vi slår oss ned på en namnlös, enkel barservering intill Daya resort. Det skymmer och dagen övergår snabbt i mörker.

Vi är nyfikna på att gå den smala stigen tvärs över ön till Porn resort.

– Gå inte nu. Vänta till i morgon. Det kan finnas ormar på backen eller i träden, säger flickan som serverar oss.

Kungskobra är inget man vill möta i djungelmörkret. Inte pytonorm eller bambu- och mangrovevipera heller.

”Ja må han leva, ja må han leva ...”

Klockan är sex och jag vaknar ur en konstig födelsedagsdröm. Som visar sig inte vara någon dröm. På ett par bungalowers avstånd sitter ett gäng på sex personer på en liten veranda och hurrar för någon som uppenbarligen fyller år.

Ett yngre par har nog också vaknat till allsången. I alla fall styr de tidigt stegen mot frukostbordet på serveringen vid strandkanten.

Vi gör upp planer för dagen, och nationalparkens huvudö Tarutao känns som en given destination.

Visserligen spelade amerikanska CBS in tv-såpan ”Survivor” här år 2002, men något mål för massturism har Tarutao ändå inte blivit. Några enkla och gropiga vägar och gångstigar leder från Ao Pante, där parkvakterna har sitt högkvarter, till Ao Sone, där havssköldpaddorna lägger ägg, vidare till Ao Ma Kham, Ao Talo Udang och Ao Talo Wao där fånglägren fanns. Under det tidiga 1940-talet höll nämligen Thailand politiska fångar här. Lägervakterna hindrade de flesta från att fly genom att dra skräckhistorier om både hajar och krokodiler som slukade människor som vågade sig på att simma ut i havet. I slutet av andra världskriget sinade malariamedicin och matförråd på Tarutao. Då lämnade både fångvaktare och interner lägren och blev pirater som plundrade fartyg i Malackasundet.

Krokodilgrottan och vattenfallet Lu Du är attraktionerna för de turister som väljer att bo i bungalower och äta på en enkel restaurang i Ao Pante.

Många besökare bor dock i egna tält och lagar sin egen mat över öppen eld på de öde stränderna.

Från Koh Lipe är det nära till Koh Adang, Koh Rawi samt små-öarna Koh Lon Koi, Koh Dang, Koh Yang, Yin Ton och Hin Son.

– Ni måste åka dit. Jag ordnar båt och skeppare. Och mat och dryck får ni med er!

Watchari Kongin är entusiastisk. Alla på Lipe känner henne som Boi. Från en liten hydda på gångstigen från Warin resort och Pooh bar driver hon Friends tour. Resebyrån ordnar allt. I ett nafs har Boi via mobiltelefon ringt skeppare Pon. Han tillhör Chao le, folkgruppen sjönomader som har sin egen lilla by på Lipe. Han kan några fraser på engelska. I övrigt gestikulerar han och ler roat.

Pon drar igång den kraftfulla motorn på sin långsvansbåt och det bär av. Vid Yin Ton ser vi den märkliga klippformationen som ser ut att kunna rasa i havet vilken sekund som helst – men som har funnits där så länge folk minns. Vid Koh Dong ankrar vi upp för att snorkla. Vi passerar Kon Lon Koi med sin strand som måste vara varje broschyrmakares dröm.

Kursen är nu ställd mot Koh Rawi där vi stiger i land i den hårda vinden som tilltar i styrka. ”Coast Guard Center” står det på en målad träskylt framför en liten bardisk som är snickrad mellan några palmer. Två thailändska män röker, dricker te – och daskar då och då till en liten apa som hoppar och gör konster. Apan är fjättrad med ett rep, men lyckas hoppa upp på ryggen på några hundar som inte tycks bry sig när de blir plockade på loppor.

Vi äter vår medhavda mat, badar och snorklar och betraktar färgskiftningarna i det ljumma vattnet över korallreven.

Det dröjer inte många dygn förrän Lipes lugna lunk gör ankomsten av varje båt till en stor händelse. Den här dagen är klockan 17.00 när båten från Pak Bara saktar in och låter sina passagerare byta till långsvansbåtar.

– Här har det hänt en del sen sist, säger Roger Backlund och spanar in strandlinjen där det har byggts nya bungalower . Han kommer tillsammans med Ulrica Hadders och barnen Sandra, Simon och Max samt vännerna Emanuel Hägglund och Susanne Bertmann med barnen Noah och Andreas. De har också varit i Tarutaos övärld tidigare.

– Vi träffades på ön Koh Bulon Leh när tsunamin slog till. Just den dagen ägnade sig barnen åt spel när vågorna slog in över reven där vi brukade bada och snorkla. Rena tillfälligheten att vi klarade oss, berättar Roger Backlund.

Koh Lipe är bara en tillfällig anhalt för sällskapet.

– Vi ska tillbaka till Bulon, det är ”vår” ö, säger Roger.

För oss är öluffen slut.

Vi måste tillbaka till fastlandet, till Pak Bara och vidare till flygplatsen i Hat Yai.

Morgonen känns nästan vemodig där vi sitter på packningen och väntar.

Resan med båt via Tarutao går smidigt.

Koh Lipe finns ännu i våra tankar och blir plötsligt ännu mer påtaglig när en man närmar sig på flygplatsen i Hat Yai där vi väntar på planets avgång till Bangkok.

– Hur mår ni, svenska journalister? frågar mannen leende.

Han presenterar sig som Apantho Zimmer, 67, från Hamburg i Tyskland.

Hur känner han oss? Vem är han?

– Åh, jag låg i min hängmatta i huset där jag brukar bo hos sjönomaderna när jag såg er gå förbi på stranden. En av skepparna berättade vilka ni var. Han hade skjutsat er till flera öar i sin båt. Själv är jag en etnolog som forskar och skriver ned det som händer på Lipe. Jag har varit där de senaste tio åren i rad. Det är en liten värld.

Apantho Zimmer har rätt.

Tarutao må ligga långt borta.

Men sannolikheten att du där springer på en bekant är stor.

På Koh Lipe är övärlden riktigt liten.

Billigaste resorna till Thailand just nu:

Luffa i Tarutaos övärld

Läs också:

Sture Olsson