Milda madonna, en sån gudomlig natt!

Resa checkar in hos nunnorna i Venedig

Glöm både minibar och minischampoflaskor. Men glöm inte att vara tillbaka i tid på kvällen.

Och försök inte slarva med maten.

På Venedigs mest prisvärda boende, klostret Casa Caburlotto, är det nunnorna som bestämmer.

helskärm

Medan jag letar mig fram längs kanalerna funderar jag på hur jag ska tas emot. Vill systrarna att man fyller i kyrktillhörighet bredvid namn och passnummer? Tvingas jag erkänna att jag gick ur svenska kyrkan för flera år sedan – och att den enda gången jag gått ner på knä för att be var när Henrik Larsson skulle slå den avgörande straffen i VM –94?

Och stämmer det, som jag hört, att systrarna sällan ler, men att de tar emot varje gäst som om den vore Jesus?

Möts av ett leende

Ringer på dörrklockan vid den anonyma entrén till ”Casa Caburlotto”. Det första som möter mig är ett stort leende från en liten syster, helt klädd i svart.

– Buon giorno!

Hon är säkert nära 80 men har pigga ögon och rappa steg. Hon går före in till sitt kontor och fyller omsorgsfullt i en stor bok, hela tiden pratandes italienska. Jag ler tillbaka. Men lyckas i alla fall uppfatta att porten stängs halv elva på kvällen och att frukosten serveras mellan sju och åtta.

Mitt rum är ganska litet, men har allt som behövs: säng, sängbord, litet skrivbord och en garderob. Ovanför sängen hänger ett litet träkors och på nattduksbordet ligger Nya testamentet.

Det är renare än hotellet jag sov på natten innan.

Granne med helvetet

Öppnar fönsterluckorna och tittar ut över kanalen nedanför. På andra sidan: en stor gul byggnad med fönstergaller och en hög mur. Och på muren: en uniformerad man med ett stort gevär hängande över axeln!

Jag bor alltså granne med ett fängelse.

Himmel och helvete, på varsin sida om kanalen.

Utanför dörren hörs plötsligt ett märkligt mummel. Jag följer ljudet, fram till en dörr som gläntar mot ett litet kapell. Där inne står fem systrar på knä och läser högt tillsammans. Deras svarta kåpor glänser av solljuset som strilar in.

Jag står andäktigt tyst och tittar i dörröppningen. Fortsätter sedan ut i trädgården, som förstärker känslan av att ha kommit till himlen. Röda rosor, vita tagetes och rosa pelargoner. Mitt i blomhavet leder en grusgång fram till ett litet altare med en vacker Mariastatyett.

Nunnorna har tystnat, det enda som hörs är fågelkvitter. Kontrasten till myllret utanför är enorm.

Nunna i Nikeskor

Nästa morgon vaknar jag av porslinsklirr från köket. Vid ett av de dukade borden i matsalen sitter ett äldre par, annars är det bara nunnorna som är uppe.

Olimpia, priorinnan som tog emot mig dagen före, frågar om jag sovit gott och häller upp rykande kaffe och varm mjölk ur två stora kannor. Frukosten är sparsmakad men tillräcklig: vitt bröd, marmelad, smör och kaffe.

Det enda jag saknar är italienskakunskaper. Det vore intressant att få veta hur det är att bo här, för jämnan. Eller var Olimpia köpt de snygga Nikeskorna, som jag upptäckt under den svarta dräkten.

Men vissa saker förstår jag. Som att man inte kommer undan med bara ett bröd till frukost.

– Mangani! säger Olimpia, lägger handen på min axel och pekar på brödkorgen med den andra.

– Due pani, no uno!

Efter frukosten checkar jag ut, betalar 60 euro och konstaterar att jag fått mer än bara ett rum för natten.

Gudomligt.

Resguide till Venedig!