Galningar på gliiiiid...

...tvärs över Gotland!

Ett Gotland i vinterskrud hälsar oss välkomna.

Förvirrad höjer ön lite på ena ögonbrynet när vi kliver ut ur färjeterminalen där i Visby hamn med turskidorna på fötterna.

– Vad är det här för ­dårar? frågar hon sig.

Ett mål, ett mission. Gotland ska korsas – eller i alla fall sneddas över – på skidor. Långt borta ligger målet. Fem och en halv mil bort ligger Fåröfärjan och väntar på att ta oss till raukarna som är målet med denna strapats.

Men vägen är lång och orosmolnen hänger tunga. Ska vi klara oss över Gotlands högsta topp – sop­tippen? Kommer vi hitta sovplats där vi får vara ifred för alla ­fåren? Och kanske – det största molnet av de alla – kommer vi komma undan alla snöplogar längs väg 148 från Visby till Fårösund?

Molnen hänger tunga när staven möter den gotländska marken för första gången.

Som kvicksand

Skidorna skär genom den djupa snön i diket bredvid cykelbanan i utkanten. Den lilla släden, nåja pulkan, fastnar i staket efter staket. Så kommer synen, i horisonten tornar den enorma sop­tippen upp sig. Toppen skjuter ut ur skogen och siktar på himlen.

Genom taggsnåren går vår väg. Det är lite brantare nu. Luften känns tung. De sista stegen mot toppen känns som att gå i kvicksand. Så kommer den karaktäristiska vindpusten som tagit fart över krönet. Den berättar att vi är uppe.

Att stå på toppen av ett berg är magiskt. Det är något speciellt med hur det doftar på soptoppen så här på morgonen. I ren glädje ringer vi radion och berättar att första målet är klart.

En sekund varar glädjen. Sopberget har tydligen sjunkit och är nu bara den näst högsta toppen. Slagna låter vi pulkan ta oss ner.

Målet känns långt långt borta när vi spårar i diket längs väg 148.

Undan för plogen

Då och då blir snön för djup och diket byts mot den isiga vägrenen. Det känns som en dans, som att vårt följe bara flyger fram. Säg dock den lycka som varar för evigt. Verkligheten hinner snabbt ikapp vår expedition. Eller snabbt och snabbt, i 30 kilometer i timmen ungefär, och i form av en gul snöplog som barskt förpassar oss tillbaka till diket.

– Vem har sagt att det bara är äventyr om du springer baklänges uppför Mount Everest i badbrallor? hojtar Oskar. Det är ju det här – små äventyr i vardagen – som är det viktiga. Jag tror att fler borde lära sig att njuta av enkla små saker.

I takt med att filosofierna blir allt mer utsvävande minskar avståndet till Fåröfärjan. Vi slår upp vårt tält, men blir inbjudna av ett snällt gammalt par i Othem. Vi når varken Syd- eller Nordpolen utan bara bubbelpoolen utanför Lärbro. Vi bestiger ett vindkraftverk, tyvärr bara det näst högsta. Vi försöker bråka över några utspillda mandlar, men det var bara Oskar som blev bitter.

På ”fel” topp – igen

Och så står vi där. Den gula vägverketfärjan guppar i den ödsliga hamnen. En man säger något på en dialekt vi inte förstår.

I sakta mak glider färjan in i hamn och vi skidar fram till den första rauk vi ser. En riskabel klättring på nordsidan skiljer oss från vårt mål. Väl uppe på toppen ser vi båda en än högre rauk. Åter den näst högsta. Slagna igen.

Och då, ja då är det tur att Karin Boye fanns.

För visst fanns det mål och mening med vår färd – men det var vägen dit som var mödan värd.

Text & foto: Daniel Ohlsson & Oskar Kihlborg