Lycklig skilsmässa ny turistattraktion

helskärm

Min svensk-argentinska väninna har just flyttat hem till Sverige efter tio års kringresande i Sydamerika. Innan hon åkte var hon en högljudd Sverigekritiker. Hon var trött på jantelagen, lagom-mentaliteten och den obegripliga arbetsförmedlingen som gör allt utom att förmedla jobb. Väl hemma igen pratar hon lyriskt om säkerheten, stadsbiblioteken och svenskens förmåga att lösa konflikter.

Jag kan inte annat än hålla med om det sistnämnda. När mina spanska kusiner skiljer sig (och det gör de – ofta) slutar det alltid med domstol och fiendeskap. Ingen jag känner har ett fungerande samarbete kring barnen, utan man kommunicerar i bästa fall via telefonsvarare eller syskon.

I Sverige lyckas påfallande många att komma (något så när) överens vid en separation. Här finns till och med begrepp som ”lycklig skilsmässa” och ”skiljas som vänner”. En kollega åkte på semester ihop med sina förra fru och barnen. En annan har sommarstuga med sitt ex och hans nya familj. Att fira barnens födelsedagar ihop hör till vanligheterna. Det är sånt man kunde locka hit turister på: Sweden Separation Tours – How to break up with dignity.

Trots att Sverige uppenbarligen är exotiskt är vi hemmablinda och talar hellre lyriskt om folk i andra länder. Som latina har jag hört det mesta vid det här laget. Men jag vet också att det bara är en del av sanningen.

Myt 1: ”Vi i Sverige är så konflikträdda. I de latinska länderna är ni bättre på att säga ifrån.”

Verklighet: Tja, vi är kanske bättre på att tuta när medtrafikanter kör dåligt, vägra betala när snickaren har gjort ett dåligt jobb och säga ifrån när någon tränger sig före i busskön. Men det finns inget som tyder på att latinos är bättre på att ta tag i de verkliga konflikterna i livet: sätta gränser på jobbet, göra upp med mamma eller berätta för partnern att du är kär i grannen ovanpå.

Myt 2: ”Tänk om vi hade det som i den sydeuropeiska storfamiljen där hela släkten äter middag ihop! Alla får plats: farmor, ogifta faster och alla de små barnen.”

Verklighet: Livet är inte som en Fellinifilm. Det är skitjobbigt att laga mat till – och äta med – fjorton andra vilket gör att de flesta äter middag ihop på samma sätt som svensken; utan farmor och faster. Utom på familjehögtider, förstås. Det finns för övrigt väldigt få små barn i Italien och Spanien, som har Europas lägsta nativitet.

Myt 3: ”När jag blir gammal ska jag flytta till Medelhavet, där man umgås över generationsgränserna.”

Verklighet: Vilket trams! Visserligen höjer ingen på ögonbrynet när en 75-åring kliver in på krogen. Men jag kan garantera att en spansk 80-talist inte tar med sig sin mamma eller morfar när de ska ut med kompisarna. Hur kul skulle det bli?

Jag är glad att min pappa inte kommer från Afrika. Då skulle man väl också få höra hela rytmen-i-blodet-smörjan. Eller varför inte den här: ”Åh, jag var i Afrika en gång. Där har folk ing-en-ting. Ändå är de så glada och skrattar. Så borde vi också vara!”

För den som inte visste det så ökar depressionerna i Afrika lavinartat, i synnerhet i länder som plågas av konflikter eller utbredd hiv-smitta. Så var det med den glada afrikanen.

Terris topp tre

Tre grymma plattor från Afrika:

1. Tiken Jah Fakoly – Coup

Politisk reggae svänger när Tiken Jah från Elfenbenskusten sjunger om korrupta politiker och västs ignorans.

2. Habib Koité – Baro

Vemodiga toner från Mali som passar bra när du har tröttnat på Norah Jones. Dessutom får din skivhylla den multi-kulti-status du alltid drömt om.

3. Daara J – Boomerang

Tidernas skönaste hiphopalbum är gjort av Senegals största hiphopgrupp. Att se dem live är en upplevelse.