Rom, en stad med många ansikten

Upptäck stadsdelen som var filmmakarnas favorit

ITALIEN. Svårt att välja på allt som finns att göra i Rom? När man turistar i staden är det ett hett tips att vandra runt i Pigneto, kvarteret som på 1960-talet inspirerade de italienska filmmakarna.

Här samsas nostalgi och nytänk på gatorna.

Jag har ingen fast bostad och hamnar under några dagar hemma hos ett par på Via Fanfulla di Lodi bakom Porta Maggiore. Området heter Pigneto.

Jag vet egentligen inte så mycket om Pigneto. Jag tar en buss från Termini och går av vid en järnvägsbro. Paret är bortrest, men deras inneboende Giuseppe har rummet bredvid mitt. Han tar hand om katterna och lånar ut sin vespa till mig.

Till toa via balkongen

Det är varmt och luften står helt stilla. Man talar om någon sorts värmerekord. Inte vet jag. Jag har fått låna en fläkt som vispar runt luften i det lilla rummet som vetter mot en stökig innergård.

Man måste gå via balkongen för att komma till toaletten. Man vänjer sig. Det är inte den första labyrintiska lägenheten jag bor i.

Det finns en stor terrass, där jag och Giuseppe sitter. Han vill att jag ska skriva om skandalerna, det är något om bensinpriserna och hur invandrare behandlas. Men det är för varmt för att skriva något alls.

Hemma i baren

Det är alltså första gången jag vistas en längre tid i det här området och jag tillbringar eftermiddagarna på samma uteservering som regissören Pier Paolo Pasolini, och känner den där viktiga känslan som man gör när man sitter på samma uteservering som Pasolini gjorde.

Fast det var förstås på 1960-talet när filmen ”Accatone” spelades in här.

Han som driver baren, Bar Necci, är engelsman och heter Benjamin Hirst. Han säger att han har hittat hem här i Pigneto.

Snart kommer t-banan

På väggarna sitter bilder från italienska filmer. Neorealismen. Anna Magnanis olyckliga ögon.

”En fattig, ödmjuk och okänd gata, förlorad under solen, i ett Rom som inte var Rom.”

Så sa Pasolini om den här gatan. Nu är det ett Rom som är Rom. Och ännu mer Rom kommer det bli när tunnelbanestationen är klar. Ljudet av maskinerna hörs hela dagarna. Nybyggda linje C kommer att passera här. Fem stopp från Termini.

– Hyrorna kommer att stiga mycket, säger Giuseppe.

Han säger att tack och lov är det många som har kunnat bo kvar, många av dem som bodde här sedan tidigare. Hur det blir framöver vet han inte. Redan nu kostar ett studentrum 350–400 euro (3200–3660 kronor) i månaden. I likhet med stadsdelen Trastevere har gentrifieringen gått hårt fram här.

Kolla efter fläckar på slipsen

På kvällarna kan man andas igen. Det doftar asfalt och marijuana på gatorna där det finns bengaliska livsmedelsbutiker och bokaffärer slash vinbarer med rakryggade möbler och jazz i bakgrunden. Det är mycket slash vinbarer.

På huvudgatan Via Pigneto ligger restaurangen Primo al Pigneto som serverar utmärkt Amatriciana (pasta med sidfläsk, tomat och pecorino). Jag tänker på något jag läst eller hört, om att man kan avgöra om en person är romare genom att undersöka fläckarna på hans slips. Amatriciana-fläckar var, vill jag minnas, ett säkert tecken på romersk härkomst.

Järnvägen går förbi under bron. Det är sträckan som går österut, från Rom mot Pescara. Spåren är det triangelformade Pignetos nordliga gräns.

Från skitigt till trendigt

En urban ö, får jag höra flera gånger. Jag funderar mycket på det där. Vad är en urban ö? Isola urbana. En gång var det förstås en utkant där tågen skramlade förbi. Här bodde järnvägsarbetare, fabriksarbetare och hantverkare. Här var det fattigt och skitigt. Allt det som inspirerade Pier Paolo Pasolini och Roberto Rossellini under mitten av 1900-talet.

Nu: uppryckt, omprövat, nytrendigt. Så som man gör med kvarter som är tillräckligt centrala och har en snygg historia. Staden behöver växa. Kändisar flyttar hit. Sushirestauranger och designbutiker öppnar. Det ordnas kulturevenemang där det delas ut priser. Slash vinbar.

Utländska journalister sitter på uteserveringen och letar efter Pasolinis spöke.

Gummor handlar svampar

Tidigt om morgonen är det marknad. Lite skräp från natten ligger kvar, en krossad flaska i ett hörn. Stånd med blommor och frukt kantar Via Pigneto. Välklädda gummor med medtagna tygpåsar handlar tvättsvampar och apelsiner. Värmen gör redan anspråk på att ta över dagen.

På gatan finns en fantastisk glasdesigner. Hon gör enorma fönster som ser ut att höra hemma i kyrkor.

– Vem köper dem? undrar jag.

Hon gnider fingrarna mot varandra för att visa att beställningarna kommer från dem som har mycket pengar.

I kvarteret pågår ett förhållandevis unikt projekt i Rom, att göra stadsdelen

mer fotgängarvänlig. Initiativet kommer från en grupp mammor som tröttnat på att valla sina små längs smala trottoarer. Man vill bredda dessa, och skapa större plattformar att stå på vid korsningar. Det ska bli fler träd och bänkar längs vägarna.

Ett magiskt torg

Jag tar Giuseppes vespa den korta sträckan till universitetskvarteret San Lorenzo. Under andra världskriget höll antifascisterna till här, i Pigneto och San Lorenzo.

På torget på kvällen i San Lorenzo får man en känsla av att vara någon annanstans, jag vet inte var, inte någonstans där jag varit. Massor av folk, raggiga hundar, trummor och så den där söta doften överallt. Någon jonglerar. Studentrevolter här har nyligen skapat rubriker. Det känns som en annan tid, en tid jag inte levt i.

Här finns flera av Roms större klubbar för den som vill tänja ut natten så långt det går. På Via Casilina Vecchia 42 ligger en av Roms bästa konsertlokaler och klubbar: Circolo degli Artisti.

Öga mot öga med gorillan

I Pigneto finns en klubb där ingången är en rutschkana. När färden är slut står man öga mot öga med en plastgorilla. Lekstugorna ligger tätt i den här delen av Rom.

Huvudgatan Via del Pigneto är lång. Jag och Giuseppe följer den bortåt, förbi små villor som han säger är dyra. Vi är på väg till en restaurang. Det är sent på kvällen. Först nu går det att äta. Värmen tar kål på hungern på dagarna.

– Det är ett enkelt ställe, säger han med oro i rösten.

Som att jag skulle vilja ha vita dukar och silverbestick.

– Det blir bra, säger jag.

En prisvärd krog

Osterian Qui Se Magna ligger på Via del Pigneto 307. Namnet betyder ”Här äter man” på romersk dialekt och restaurangen är en sådan utan meny där man låter servitören bestämma vad man ska äta och aldrig blir missnöjd med det beslutet. Jag får cacio e pepe, pasta med ost och peppar. Personalen är lika vänlig som priserna.

Det är natt när vi går tillbaka mot lägenheten. I närheten finns ett dygnet runt-öppet bageri som sprider en varm doft men jag är för mätt för att frestas. Det är en stor folksamling utanför. Det tycks alltid vara rätt tillfälle för smördegsbakat fyllt med vaniljkräm i den här staden. Det, eller äkta italiensk glass.

Vänder sig i graven

På morgonen sitter jag med mitt kaffe på den skuggiga uteserveringen på Bar Necci igen. Jag hejar på Ben Hirst, han som säger att han har hittat hem. Jag hejar tyst på Pasolini som satt här. Jag tänker att det här kvarteret som kallades ”törnekronan som omger Guds stad” nästan har tappat sina taggar. Nästan. Några finns kvar.

– Lite mycket invandrare och droger fortfarande, säger någon jag senare pratar med på centralstationen.

Jag tror bestämt att Pier Paolo Pasolini vänder sig i sin grav när han hör det.

Följ RESA på Facebook – klicka här och titta in!

helskärm

Ladda ner guide!

Läs mer och ladda ner resguide till Rom

Karin Persson/text&foto