Därför älskar man en stad
Hur blir man förälskad i en stad? Vad gör den till ”min”? Ofta får man rationella svar som ”barerna, skyskraporna och ångande brunnar” (New York–älskarna), eller ”mat, museer och mode” (Parisdyrkarna). Jag tror inte ett dugg på det. Det är något helt annat, något mycket enklare.
Själv föll jag handlöst för en kanelbulle.
Det kan knappast bli mer banalt än så, men faktum är att en sällsynt saftig och perfekt gräddad kanelbulle som serverades första gången jag var i Kalmar blev inkörsporten till en kärlek så stor att jag till slut flyttade dit. Bullen var så god (ja, jag är noga med bakverken) att jag resten av dagen gick runt i ett lyckorus och såg allt med sockrade ögon: Åh vilken mysig stadskärna! Vilken mysig slottspark!
Vilket mysigt…. fjärrvärmeverk! Den inställningen blev så klart ett självspelande piano.
Fråga Brendan Francis Newnam, resekrönikör på mediebolaget CNN. I höstas var amerikanen i Stockholm och rapporterade hänfört, nästan frustrerat, att stan är perfekt. Han hade turen att träffa en ”stilig viking” som bjöd på en drink. Sedan var alla stockholmare snygga, alla har en sommarstuga, alla är pappalediga och kollektivtrafiken är alltid i tid (han kan inte ha frågat invånarna själva). Enda anmärkningen var en dyr martini, annars var Brendan Francis Newnam beredd att säga upp sig och börja jobba på Ikea.
Vilken stad man fastnar för bygger ju inte på utbudet av museer i världsklass och antalet lyxkrogar (tur för Kalmar). Utan det är en odefinierbar känsla precis som när man blir kär i en person. Annars skulle vi alla falla för harmoniska partners som doftar tvål, och snubbar som Ulf Lundell vara chanslösa. Och så är det inte.
Alltså är det inte Rijksmuseum som får mig att älska Amsterdam, sannerligen inte tulpanerna heller utan något helt annat: folk är lika långa som jag. Ja, det tog ett tag att komma på det men så läste jag att holländarna är längst i Europa och allt föll på plats. Det är ju jättetrevligt att titta folk i ögonen när man pratar – inte ner i deras hårfästen. Dessutom uppskattar jag en stad som är begriplig och här omringas centrum behändigt nog av vatten (jag föddes utan lokalsinne och irrar alltid bort mig).
New York däremot funkar inte alls. Tro mig, för som svensk är man ju ålagd att älska den stan, men det känns bara som att gå på en dålig dejt. En träff där man bara tycker att killen är högljudd, pratar om sig själv hela tiden och flirtar med andra i smyg.
I New York fick jag multipla Pretty Woman–upplevelser av att gå in
i butikerna (personalen gör inget för att dölja sin avsmak) och de där ångande brunnarna var just… brunnar som det kom ånga ur.
Att det är personliga känslor och inte verkliga attraktioner som styr gör det så svårt att frälsa andra. Men jag tänker ändå göra ett försök för den bästa staden i hela världen är inte New York, Paris eller Stockholm. Det är Göteborg. Att världens största kanelbullar finns där är bara början. Resten ska jag utveckla i en annan krönika.