Med grekisk vind i seglen

Jublet ökar för varje knop och sekundmeter

Att segla på Medelhavet kräver varken skepparexamen, stor båtvana eller gigantisk reskassa.

Resas Peter Grensund och Henrik Brunnsgård mönstrade på en chartrad segelbåt i Greklands övärld för att känna på hur livet på övre däck ter sig.

Och fick snabbt lära sig...

 Det börjar sådär.

Seglen ligger invevade och sysslolösa. Det enda som hörs är dunket av hur Volvomotorns 55 hästkrafter låter dieseln jobba.

Sedan blir det som vanligt:

– DELFINER! De kommer precis framför fören. Det är tre stycken, hojtar Monica Kimdal.

– Ibland så tror man att de är från Kolmården. De hoppar och leker runtom båten. En gång räknade vi till 24 stycken, bubblar Gertrude Unga, värdinna ombord.

Dagen vaknade i Mykonos nybyggda men halvfärdiga hamn. Efter att ha krånglat ut 45-fotaren med aktern före förbi en förvirrad engelsk besättning drog skepparen Åke Adriansson upp seglingsrutten inför de sex ”besättnings- medlemmarna” som betalat 9 000 kronor per person för en veckas seglats i den grekiska skärgården.

– Den här vinden medger att vi går mellan Delos och Renia.

Åke Adriansson liknar en berguv. Han poängterar det gärna själv genom att lyfta på kepsen och peka på örontofsarna som efter fyra veckor i segelbåt lever egna liv.

Och när den kloka ugglan talar, med frasering som skvallrar om yrkesmilitär skolning, lyssnar alla. Därför blir det aldrig någon debatt om valet att puttra fram för motor genom sundet.

Den måttliga nordliga vinden kan få en helt annan effekt när den ”trattas” in i den smala kanalen. Sunden kring Mykonos grundar upp dramatiskt, från kanske 600 meters djup till 100. Ett hissat segel kan göra mer skada än nytta då.

– Blåser det 10–12 sekundmeter på havet blåser det 17, 18, 20 i det här sundet och vågorna som trycks in blir både högre och kortare, förklarar Åke Adriansson.

Seglarmatematiken i Kykladerna ser ut ungefär så här:

Det är vansinnigt djupt vilket ger få vågor. Då gör det inget om vågorna är två meter eftersom de kommer sällan.

En stor skillnad från Sveriges skärgårdar är att det i princip inte finns några grund.

Öarna är höga och lätta att sikta. Du kan se på 20 sjömil vart du ska.

Den här gången har vi tur. Sundet ligger lugnt och ger tillfälle att spana ut mot de kargt avlånga fyra kvadratkilometrarna som utgör Delos, hemvist för en av Greklands viktigaste arkeologiska platser och en gång centrum för det joniska öförbundet.

Ön är sedan 1990 upptagen på Unescos världsarvslista, men den som vill besöka Delos kan följa med särskilda turbåtar från Mykonos. Det är förbjudet att gå iland med egen båt.

Vår franska seglare Big Blue 1 – en Dufour från 1998 – tar i stället sikte på en vik som skär in på Renias södra udde, förbi en kollega som fäst en svart klotflagga i fören för att visa att de ankrat nära farleden. Vi är ännu inte helt ensamma, en mast tittar upp bakom klipporna, men allas blickar är fästa på de strimmor av turkost som skimrar in mot strandkanten.

Ankarspelet rasslar till i fören. Kanske stannar det tio meter ner i det klara och salta.

– Förra gången vi badade, säger Monica Kimdal med viss skärpa, klättrade jag ner på badstegen. Då var det 400 meter djupt!

Inte för att hon skulle ha lättare att bottna nu, på tio meter, men känslan är annorlunda.

Hon berättar om en lagun vid sydvästra Symi i Dodekaneserna. Hur vinden låg rätt, hur tegelklossiga hus kröp ner mot vattenlinjen, hur djup nyansen av resekatalogsblå var i det 25-gradiga vattnet.

– Det är sådana pärlor som vi hittar eftersom vi kan gå in var som helst.

Så hamnar vi i plurret. Flyter på rygg, runt, runt medan solen snabbtorkar vad salt hud som når ovan ytan. Molnen som vi siktade på förmiddagen syns inte längre till.

Men att boka en seglarresa i Medelhavet betyder inte automatiskt sommar och sol. Lena Lundquist hängde med till Kroatiens skärgård i slutet av maj.

– Det var kyligt och mulet. Sista dagen regnade det. Det var inte så att man seglade i kortärmat, möjligen i kortbyxor, säger hon.

– Mig stör det egentligen inte så mycket. Det är jobbigare de dagar som vi inte har någon vind alls. Jag vill segla!

Monica Kimdal och Lena Lundquist kände inte varandra sedan tidigare och bokade sina resor på var sitt håll. Nu delar de hytt.

– Jag tycker det är skönt att slippa matinköp, samordna, städa – att kunna betala bort det där. Jag behöver inte heller bekymra mig om någon annan är ledig. Jag åker när jag själv kan. Sedan finns det andra personer ombord att umgås med, och vill man inte det kan man göra andra saker på kvällarna, säger Monica Kimdal.

Alla som är med den här veckan i Kykladerna har segelbåt hemma i Sverige. Och det alla verkar uppskatta mest är att de ligger kvar just där.

Lars Sjösvärd sitter tillbakalutad på däcket med fötterna vilandes på mantåget. Han äter en melonskärv, lobbar resterna överbord. Tillsammans med hustrun Kerstin Sjösvärd passar han på att gå en segelkurs – och njuta av värmen.

– Även om vi inte hade fått lära oss eller segla så mycket så skulle vi i alla fall fått två veckor vid Medelhavet. Speciellt skönt när vädret var som det var hemma, säger Kerstin Sjösvärd.

– Nu har vi fått göra en hel del och Åke håller teorilektioner vissa mornar. Sedan finns det folk runt omkring som är erfarna och ger råd.

Åke Adriansson och Gertrude Unga har arrangerat seglingar i Medelhavet de senaste sju åren. De delar sin tid mellan Vindeln i Västerbotten och sin grekiska bas i Poros.

Efter bad, mat och kaffe håller berguven stormöte vid sjökortet i sittbrunnen igen. Vind på 9–10 sekundmeter är att vänta, mycket segel ska användas.

Mungiporna vänder genast uppåt, alla vet vad som väntar: full gas in till Syros.

– Så, då ska vi stänga av den äckliga motorn, kommenterar någon när försegel och storsegel är på plats.

Big Blue 1 får med ens en egen kraft och skär med nyvunnet självförtroende genom vågorna. Den tröttande cirkelrörelsen som båten lyfts upp och sänkts ner i när Volvomotorn var kraftkälla är äntligen bruten.

Lena Lundquist ställer sig bredbent bakom rodret. Ögonen gnistrar bakom solglasögonen, smajlet blixtrar bredare för varje pust som får fäste i seglet.

Ermoupolis väldiga gula lastkranar tornar snabbt upp sig i horisonten. Vi tar sikte på en bergsknalle ovanför den vita sockerbitsbebyggelsen för att få ett bra slagläge in den sista sträckan.

Strax efter att Lars Sjösvärd – nu med glimmande tänder och jävlar anamma i blick – tagit över rodret och förvandlats till kappseglare kan vi vända rakt in mot hamnen, parallellt med vågorna. Nyss avbytta Lundquist sätter sig på bänken. Trött? frågar jag.

– NEJJJ! Det här är härligt. Roligt!

Nordanvinden gör allt vad den kan för att lyfta fram våra elva ton fransyska.

– 7,5 knop, rapporterar styrman och möts av jubel.

– Det blåser 12 sekundmeter, kontrar berguven.

– 7,6 knop!

Nytt jubel.

– 7,7 knop!

Lars Sjösvärds popularitet vet inga gränser.

Sista 20 minuterna in till kajen går av bara farten. Åke Adriansson läser av djupet i Greklandsseglarens bibel ”Greek waters pilot” (av Rod Heikell), Gertrude Unga lägger ut ankarkättingen i tid och så ligger vi där med aktern förtöjd vid kajen.

Fem meter bort väntar ett knippe tavernor badande i kvällssol. En servitör tittar nyfiket åt vart håll, medveten om att åtminstone ett bord är bokat ikväll.

En vanlig seglardag i Kykladerna tar sitt slut.

Och så perfekt kunde historien ha berättats om det inte vore för att det var just en vanlig dag i Kykladerna: priset för att ankra vid hamnpromenaden i den av städerna som mest påminner om fastlandets Grekland går inte bara att mäta i euro utan även i decibel.

Det glömde berguven bort. Och sömnen blev därefter.

Peter Grensund