Jag har sett Taj Mahal men inte varit i Motala

När gamla farmor Gloria dog 1988 hade hon varit på två platser på jorden: födelseön La Gomera och grannön Teneriffa. Jag var redan som ettåring mer berest än hon.

Min pappa, däremot, var välkänd i hembyn som en riktig äventyrare. Han hade nämligen besökt Karibien, Storbritannien, Frankrike, Sverige och spanska fastlandet. Wow! Än i dag träffar jag kanariska 40-talister som lägger ut texten om vilken otrolig resenär min pappa är.

Jag är inte särskilt imponerad.

Hans resemeriter är väl motsvarande vilken svensk 25-årings som helst. I dag ingår det nästan i folkbildningen att ha gjort en Asienresa, varit au-pair utomlands eller tillbringat ett år som utbytesstudent i Australien.

Det är symtomatiskt att två av mina största komplex i livet är att jag 1) aldrig har bott i ett anglosaxiskt land och därför inte pratar engelska flytande 2) inte har varit i Afrika.

Jag tillhör den resande generationen, den som alltid har en ny spännande resa på g.

Vi gick ut hårt med interrailkort och hade därför betat av hela Europa redan före 20 års ålder. Vi har besökt både Machu Picchu och Taj Mahal, tagit dykcertifikat och sett soluppgången över Mount Everest. 70-talisterna är resoholics.

Världen har alltid legat för våra fötter och vi har tagit för givet att det kommer att förbli så. Varje generation ska se lite (eller mycket) mer av världen än den förra.

Det kan inte ha undgått någon att förra årets stora begrepp var KLIMATHOTET (alltid skrivet med versaler). Med stigande förfäran har jag läst artiklar och sett filmer. Klimatforskarna är skrämmande eniga: vi kan inte fortsätta leva som nu. Vi måste byta till lågenergilampor – ha, det gjorde jag för länge sen, heja mig!, köra bil mindre – inga problem, jag har inte ens körkort, sänka rumstemperaturen – redan fixat, alla fryser hemma hos oss, åka mer kollektivt, cykla och gå – absolut!, ta tåg i stället för flyg – absol … nej, vänta här nu!

Det går ju inte, hur kommer jag då till Brasilien och Senegal?

Måste jag verkligen flyga mindre?

Tydligen. Andra färdmedel kan drivas med ren energi, men inte flyg. Detta kommer på sikt att betyda slutet för billiga shoppingresor till London, spontantrippar till solen och jordenruntresor för nöjes skull. I framtiden kommer vi inte längre att skandera ”Vad ska väck? – Barsebäck!” utan i stället ”Don’t go to Europe, please close Sturup”.

Vid en första tanke på flygrestriktioner var jag redo att lägga ner. Hur ska det då gå med min identitet? Jag är uppvuxen på en char-terort, jag har turismen i blodet.

Men visst går det att tänka sig ett liv utan ständiga flygresor. Att sluta flyga är trots allt inte samma sak som att sluta resa. Det är dags att damma av det gamla interrailkortet.

Förresten, enligt Världsturismorganisationens definition är en turist ”en person som för nöjes skull är minst tio mil från sin folkbokföringsadress under minst 24 timmar”.

Det innebär för mig som stockholmare att Västerås, Östersund och Motala är potentiella turistmål.

Tja, varför inte? Jag har sett Taj Mahal, men jag har aldrig varit i Motala.

Tänk globalt – turista lokalt.

Terris topp tre