Ju knäppare kock desto godare mat!

helskärm

En vanlig tumregel bland restaurangkännare är att man vet att en restaurang har klass om det är städat på toaletten.

Ha! Där missade förståsigpåarna en mängd fantastiska matupplevelser. Majoriteten av världens restaurangtoaletter saknar nämligen antingen ljus, papper, tvål, vatten eller lås. Påfallande ofta vinner man Finn Fem Fel och får alla defekter på en gång. Det betyder inte att maten är kass för det.

Min tumregel är annorlunda:

Verkar kocken/ägaren knäpp? Då är maten god.

Det hela är egentligen logiskt. En kock kan inte komma undan med att vara en komplett galning om han/hon inte kan laga mat. Vem vill ha en talanglös OCH skitjobbig typ i köket? Sånt kan bara hålla en kort period.

Minnesvärda köksexcentriker:

Någonstans i bergen i norra Thailand -97. Vi kommer fram till en krog med den intressanta entréskylten ”Don’t leave, don’t pay” (Gå inte, betala inte). Jag och vännerna välkomnas av en spinkig liten kökschef i jätteafro och knallgult batikställ – kanske det fulaste plagg jag någonsin sett. Han slår ut med sina spetiga armar och ropar entusiastiskt:

– Ni är så välkomna! Jag heter Freedom!

En sån presentation kräver en kommentar.

– Åh så bra, jag har alltid velat lära känna Freedom, säger min reskamrat Malin.

Nu syftar hon naturligtvis på själva begreppet frihet. Inte batikkillen. Det skämtet går honom helt förbi. Han tittar allvarligt på Malin och svarar.

– Ja, jag förstår att jag och min restaurang är omtalad även i ert land.

Totalt storhetsvansinne, alltså. Maten? Mer än utmärkt. Toan? Hål i betonggolvet utan papper.

Mexiko -01. Brorsan och hans sambo hittar en restaurang långt åt helvete. När de beställt frågar servitrisen:

– Jag behöver veta vad du heter.

–Tomás, svarar brorsan förvånat.

En halvtimme senare öppnas en lucka från köket och en äldre kokerska tittar ut och vrålar med en genomträngande röst.

– TOMÁÁÁÁS! Det är dags att komma in i köket och hämta din mat!

Servicefaktor: noll. Maten: ljuvlig.

En av världens roligaste restauranger ligger ute i en kanarisk bananplantage. Kocken och tillika ägaren kallar sig för ”matkonstnär”. Här finns inga menyer utan kocken kommer ut och pratar med dig en stund för att få inspiration. Sen bestämmer han sig för vad just du ska få för mat.

Känner han att du ska få flamberad ost i apelsinsås är det bara att gilla läget, även om du är allergisk mot apelsin. Något i kockens blick får dig att förstå att den här killen mår bäst när gästerna är följsamma och inte kommer med egna krav och önskemål.

Hans fru, som serverar, är inte heller som andra servitriser. När min kusin Margot gav kvinnan en komplimang för hennes halsband slutade det med att kusinen satt med smycket i sin hand.

– Jag känner att du ska ha det här.

– ... men jag sa bara att du passade i det.

– Nej, nej. Det är ditt nu. Det är ett tecken från ovan. Det passar din aura bättre än min.

Både maten och själva upplevelsen är något alldeles extra. Fast senast jag var där måste man spola i toan med en hink som man fyllde på från en kran bakom huset. Men det gör inget.

Man ska ju ändå inte äta inne på toaletten, som matkonstnären så korrekt påpekade.