Usel reklam är inte det sämsta

Oftast skrattar man men ibland fylls jag av ömhet för hopplösa hålor

Det är när jag landar på Arlanda och möts av skylten ”Welcome to Stockholm – capital of Scandinavia” som jag till fullo förstår varför norrmän och danskar anklagar oss för storebrorsbeteende. Skylten ger ett något skrävligt intryck.

I Arlandas ankomsthall hänger också ”Stockholm Hall of Fame” med storheter som Salming, Bergman och Garbo. Jag fastnar framför det enorma porträttet på Izabella Scorupco. Hon presenteras som ”model, actress & mother”. Vaddå morsa? Kungen beskrivs inte som ”King and father”. Inte heller Björn Borgs avkomma nämns, trots att säkerligen fler svenskar har koll på hans föräldraskap än på Scorupcos.

Hur som helst, ett stort nöje på resan är hur länder och orter marknadsförs.

Alla har insett att man är en vit fläck på kartan utan varumärke. Därför har vi nu ”Incredible India” (jo, det stämmer. Det är det enda land där du kan hamna i ett långdraget polisförhör som avslutas med frieri när det enda man ville var att fråga efter vägen). ”Boston – You’re more likely to live here” (???) och ”Canarias: Seven islands – Seven worlds” (det låter poetiskt, men vad menar de?).

Bara en bilsemester i Sverige bjuder på många höjdpunkter. Ibland tror jag att stadsslogans enbart har kommit till för att underhålla. Jag kan köpa ”Botkyrka – långt ifrån lagom” och ”Enköping – Sveriges närmaste stad”. Men hur tänkte den som övergav ”Kringelstaden Södertälje” för beskrivningen ”besöksstaden, forskarstaden, idrottsstaden, kulturstaden, barnstaden och badstaden”? Fick marknadsförarna betalt per ord? Och vad i all världen är en besöksstad? En plats ingen vill stanna på?

Södertälje borde snarare snegla på Vallentunas klassiker ”Varannan invånare är en häst” och slå till med ”Södertälje – var fjärde invånare är blatte” (eller hur stor andel det nu är). Jag skulle definitivt hellre besöka en blattestad än kommunen där det kryllar av hästar.

Visst skulle man ha velat vara en fluga på väggen vid mötena där man klubbade igenom osannolika slogans som ”Karlsborg – Sveriges reservhuvudstad vid Vättern” (det är bra att vara tydlig, det kanske finns en reservhuvudstad även vid Hjälmaren) och ”Alingsås – utan oss vore korv och mos bara korv” och ”Gå Gävle Gåpå!”? I rättvisans namn måste jag dock understryka att Gävles fåniga slogan gick i graven för säkert tio år sen. Nu talar man i stället om att marknadsföra stan som ”Sveriges juligaste”. Hmmm?det kan kännas stendött i april.

Ofta skrattar man. Men ibland fylls jag av ömhet för hopplösa hålor där inte ens reklamarna har kunnat tänka ut något som talar till ortens fördel. Ta till exempel ”Nordmaling – Sveriges bästa kranvatten” (har vunnit kran-SM), ”Mycket talar för Älvkarleby” (nej, det gör det faktiskt inte) och Lesjöfors, som vid inpassering uppmanar: ”Stann gärn té” och vid utpassering: ”Köm gärn igen”. Det är osunt anspråkslöst, även för en avfolkningsort som bara kan stoltsera med gamla bandyframgångar och ett nedlagt stålverk.

Fast någonstans har ändå den som ligger bakom skyltarna lyckats. För man glömmer aldrig ett uselt marknadsföringsförsök.

Terris topp tre:

Alternativa slogans för mina hemstäder:

Terri Herrera Eriksson (kronika.resa@aftonbladet.se)