”Jag saknade mamma – och pasta”
Uppdaterad 2017-07-26 | Publicerad 2011-04-21
Noa, 8, åkte med pappa på volontärresa till Indien
Kan man verkligen strunta i skolan och ta med en åttaåring till andra sidan jorden för att slita med att måla ett dagis på semestern?
Klart man kan.
För den goda sakens skull. Och för äventyret.
Redan när man landar på flygplatsen i New Delhi slår det emot en – den kryddiga doften i luften som signalerar att det här är något helt annat än det man är van vid.
Den totala motsatsen till Sverige.
Och snart hajar du knappt ens till när du ser två soldater – som håller varandra i handen. Eller när en död människa bärs ut från ett hyreshus i Delhi. Eller när en gräshoppssvärm plötsligt landar på ditt middagsbord.
Det började som en oformulerad men storslagen dröm för snart tolv år sedan: Jag skulle åka till Indien och jobba på ett Moder Theresa-hem.
Poolen lockade inte
Men några småsaker kom emellan: Ett fast jobb, ett äktenskap, tre barn, ett hus och den storslagna drömmen fick vikas ihop, som en gammal fallskärm och stoppas undan så länge.
Men så plötsligt en dag kändes det rätt att veckla ut den där drömmen igen, om än i mindre skala.
Jag ville resa, men inte bara ligga vid en poolkant hela semestern. Vid de få charterresor jag gjort kände jag att den där turistkostymen skavde. Jag ville uträtta något. Kanske inte rädda världen, men göra något som kom andra till del.
Lösningen blev att jobba som volontär.
Missade första kossan...
Och då är frågan: Kan man ta med sig äldste sonen till Indien?
Rycka honom ur skolan i tre veckor för att jobba med att måla ett dagis?
Ge honom en upplevelse utöver det vanliga, bortom Bamseklubbarna?
Vi bestämde oss för att det gick och landade mitt i New Delhis kryddiga doft i slutet av september.
I början är man ju naiv som en nykläckt fågelunge – som när vi från bilen fick se vår första heliga ko mitt ute i gatan. Vi kastade oss på kamerorna som om vi plötsligt fått se Carl Bildt i ett första maj-tåg och utbrast i ett högljutt ”Neeej!” när vi lyckades missa den.
...men det gjorde inget
En halvtimme senare hade vi sett tillräckligt med heliga kor att kunna driva ett mellanstort svenskt lantbruk.
Och nej, vi hamnade knappast vid en poolkant. Efter en hisnande färd ner till Agra såg vi det obligatoriska Taj Mahal, detta enorma mausoleum som mogulhärskaren Shah Jahan byggde till sin favorithustru Mumtaz Mahal. Det tog 28 år och spenderades så mycket pengar på byggnaden att när Shah Jahan fick för sig att han skulle bygga ett likadant mausoleum till sig själv på andra sidan floden så kastade hans son honom i fängelse. Ett klokt beslut. Jag hade också slängt min pappa i fängelse om han fått en sådan vanvettsidé.
Som en rockstjärna
Och så, efter att ha åkt på vägar där man tillbringar nästan lika mycket tid i luften som på sätet, kom vi fram till vårt läger – en samling hyddor strax utanför den lilla staden Lalsot, med gränder så smala att bara en helig ko och en motorcykel kan mötas.
Utrustade med den enorma lyxen toaletter. Inte ett hål i golvet, som vi hade befarat.
Noa gjorde omedelbar succé, både hos de andra volontärerna och hos personalen.
Det är faktiskt en underbar känsla att resa med barn i Indien – Noa blev lovebombad var han än satte sin fot. Han damp ner som en rockstjärna, jag kunde lika gärna ha knallat runt med Madonna i småbyarna. Och om du någon gång vill se en hård k-pistbeväpnad soldat smälta totalt, spricka upp i ett gnistrande soligt leende och be om en kram, ta med ett barn till Indien.
Målar betongklunsen
Så började i alla fall själva volontärjobbet – att måla ett dagis.
Eller förresten: Sudda genast bort alla bilder du får upp när ordet ”dagis” nämns.
Det här var en fyrkantig betongkluns, vaktad av två svarta bufflar och med en vattenpump à la Emil i Lönneberga utanför – folk utförde sin morgontoalett vid den där pumpen.
Det fanns inte en enda möbel där inne.
Det var grått, smutsigt med ödlor och myror på väggarna.
Det var vårt uppdrag.
Vi som skulle jobba där kom från Sverige och Australien, men vi kunde lika gärna ha landat med gryningsexpressen direkt från Mars – så överraskade var byborna.
Frukter och flygplan
Under tre veckors tid jobbade vi där, först med att måla allting vitt (mina knän bär fortfarande vittnesbörd om vem som fick ta hand om taket) och därefter med att fylla väggarna med alfabetet, siffror, frukter, symboler och Noa målade ett flygplan. Själv hade jag ett specialuppdrag – att måla en kvinna som vi skulle pila in kroppsdelar på.
Eftersom jag hade fyra i bild en gång i tiden, skred jag självsäkert till verket.
Och visst – stundtals hade inte Noa sitt livs roligaste tid.
Jag hade upprepat det som ett mantra innan vi åkte – ”det här är ingen semesterresa, det är en jobbresa” och ”vi åker inte dit för att ha kul, utan för att hjälpa till”.
Ändå – vi är så vana vid att se till att våra barn aldrig har tråkigt. Det var ett av mina största orosmoment: Vad händer om han blir uttråkad?
Badminton och cricket
Ja, det hände ingenting. Han lekte en del med de andra barnen, och när han inte kände för det gjorde han läxan, lekte för sig själv eller satt helt enkelt på en stol och hade – riktigt tråkigt. (Allt medan jag kämpade tappert med den där målningen på kvinnan – skulle den bli klar i tid?) Och han överlevde. Jag hörde inte honom klaga en enda gång.
För varje kväll när vi kom tillbaka till lägret, visste han att det vankades badminton och cricket med de andra i lägret, improviserad hindi-lektion med Noas favoritpersonal Rajeev och gott te, chai, som serverades klockan fem.
Och sen handlar det faktiskt inte bara om jobb.
Åker på utflykt
Första helgen åkte vi på tigersafari till Ranthambores djungel och även om Noa vid ett par tillfällen exalterat menade att ”här luktar det färsk tigerpäls” och efteråt hävdade att han ”sett en tiger sova högst upp på ett berg”, så var det nog så att vi inte såg ett morrhår av Shere Khan och hans kompisar. Tyvärr.
Andra helgen åkte vi till Pushkar, hinduernas heligaste där man kunde bada i den heliga sjön och bli av med sina synder. (Vi hoppade det och gick och tog en pizza i stället. ”Little Italy Pizza” finns rekommenderad i Lonely Planet.) Staden är så helig att kött och alkohol och till och med ägg är helt förbjudet.
Ut i öknen
Där begav vi oss också ut i öknen på kamelsafari, något som både jag och Noa tyckte var hisnande och roligt, när vi väl vågat släppa det krampaktiga greppet om varandra på varsin sida av puckeln. (Ute i öknen var också både kött och alkhohol tillåtet, simsalabim.)
Men av alla intryck i Indien är ju fattigdomen det som är svårast att ta in och förhålla sig till.
Familjen vi träffade som hade sålt allt de ägde för att få råd med sönernas bröllop – och hur sönerna sedan hjärtlöst flyttat till en annan stad, långt borta, utan att längre hjälpa till med försörjningen.
De oändliga slumområdena längs järnvägen på väg genom New Delhis förorter eller barnen som lever direkt på trottoarerna. Tiggarna, mammor med sina små bebisar, som knackar på taxibilens fönster. Eller den döda kvinna som bars ut ur ett hus framför våra ögon.
En ögonöppnare
Allt detta kan naturligtvis vara jobbigt för en åttaåring, och det gällde att vara uppmärksam på hans frågor och reaktioner. Samtidigt hoppas jag någonstans att det är just detta Noa tar med sig och bär inom sig – det här är hur världen ser ut, så här lever och dör människor i andra länder. Kort sagt: Vi har det jäkligt bra, på väldigt många sätt.
Men när man kommer hem till ödsliga, kalla, tillknäppta Sverige, utan en enda kossa på gatan, inser man att det kanske inte är på alla sätt.
Så, hur gick det då med all vår målning till slut – blev allt klart i tid?
Jo, så blev det. Väggarna blev vita och fyllda med fantastiskt pedagogiska målningar.
Bara en sak blev ... så där: Min kroppsdelskvinna.
Byborna tyckte den såg ut som – en man.
En gammal kvinna kom fram och drog mig i armen:
– Du borde rita mustasch på henne.
Följ RESA på Facebook – klicka här och titta in!
Jonathan Jeppsson/text & foto