Detta är en katastrof för en resekrönikör

Terri Herrera Eriksson har det alldeles för bra nuförtiden

Baltikum kan låta äventyrligt, men det är det inte. I alla fall inte Estland och Lettland, där familjen har tillbringat de två senaste somrarna. I år var vi i Estlands anrika kurort Pärnu. Här är en kort resumé:

Vi landade på Tallinns flygplats. Väskorna kom med en gång. Taxichauffören körde oss raka vägen till busshållplatsen med taxametern på. Vi hade förbokat bussbiljetter på nätet och fick dem med en gång. Väl framme i Pärnu väntade det trevliga värdparet redan ute i trädgården med nycklar och incheckningspapper i högsta hugg. Rummet var rent och fräscht. Det var precis så nära till stranden som vi hade fått beskrivet för oss. Det 20-gradiga havsvattnet saknade all tillstymmelse till den fruktade algblomningen.

Och så vidare. Inte ett moln på himlen under en hel vecka, varken bildligt eller bokstavligen. Vårt enda problem var vilken utmärkt och billig restaurang vi skulle besöka härnäst. Just det, det hände ju en dramatisk sak också: en gång när vi skulle åka ett minitåg genom staden var det hela 20 minuter försenat.

Soligt, rent, behagligt, trevligt, barnvänligt – ni fattar. Detta är en katastrof för en resekrönikör som samlar på absurda anekdoter. När jag tänker efter så har de flesta resor sett ut så här de senaste åren.

Förr kunde jag och kompisarna knappt lämna landet utan att konstiga saker hände oss. Vi råkade ut för tärningsspelande psykotransvestiter mitt i natten, blev blåsta på flygbiljetter, fick sova på gatan, fick solsting, blev rånade, smugglade flyktingar i tågkupén – och lyckades alltid mirakulöst bli räddade av coola medmänniskor.

Jag vill definitivt inte idealisera att sova utanför tågstationer och träffa knäppisar, men nog fan hade man alltid saker att berätta om på vykorten hem. Nu har vi det i stället behagligt och ”laddar batterierna” när vi reser bort.

Hallå? Hur blev mina semestrar så händelselösa? Kanske är det för att jag har barn och helt enkelt måste planera bättre. Förra året kom vi till ett fullsatt Riga klockan tio på kvällen med en treåring på armen, men utan att ha någonstans att bo. Det är inget att rekommendera.

Men det är inte bara föräldraskapets fel – främst vill jag ändå skylla på internet. Om du så ska på reggaefestival i Etiopien kan du ge dig fan på att allt finns på nätet. Du kan förboka boende, spana in schysta krogar och planera hela din resrutt. Visst är det kul att utvecklingen går framåt, men det finns någon osynlig gräns när allt plötsligt blir för snällt och smidigt.

Att vara i Pärnu var bitvis som att delta i en femtiotalssåpa om familjen Bra som lyckas med allt de företar sig. Estland måste vara drömmen för den utbrända som behöver ta igen sig.

Väl hemma igen träffar jag kollegan som har semestrat i Kroatien på egen hand.

– Hur var det? undrar jag.

–?Helt makalöst, strålar hon. Det såg verkligen ut som i broschyren. Kristallklart vatten och vackra hus. Under en hel vecka flöt jag bara omkring på en badmadrass i havet och läste bra böcker. Det enda jobbiga var att vissa män hade jävligt fula badbrallor.

Suck. Försenade minitåg och fula badbrallor. Resorna har blivit för idylliska nuförtiden.

Terris tre östpärlor

Terri Herrera Eriksson (kronika.resa@aftonbladet.se)