Det riktiga Playa del Sol

Aftonbladet testar livet som reseledare

Jag vaknar till av att nån skriker mitt namn. Skriker det högt. Det låter som det sista desperata ropet hos någon som håller på att drunkna. Det sista ropet före döden.

– Tore!

Ögonlocken åker upp som en rullgardin och jag kisar i mörkret.

Varför står fotograf Anders Deros lutad över sängen i mitt hotellrum? Och varför skriker han mitt namn och dunkar rytmiskt med näven i väggen? Har han blivit rånad?

Det tar några sekunder att tänka det. Det tar en tiondel av en sekund till innan sanningen slår mig: Shit, bussen!

Jag har försovit mig.

Klockan är tio över fyra på morgonen och utanför hotellentrén väntar en buss fullastad med svenska turister. Jag borde redan vara ombord. Jag är deras guide.

Det är inte okej att missa bussen.

Anders går ut på balkongen och ger mig en blick över axeln som säger: En dag till med dig och jag skjuter mig.

Sen klättrar han över till sin egen balkong och ropar ut i natten:

- Vakna, den går om tio!

Undercover

Ingen vet att jag är journalist förklädd till reseledare eller att Anders är professionell fotograf och inte bara en vanlig turist med kamera på magen. Och ingen vet heller att Anders genom att bryta sig in i mitt rum just räddat min nya karriär.

Men, undrar ni, varför har jag tagit på mig rollen som reseledare?

Bakgrunden:

En och en halv miljon tv-tittare skrattar sig just nu varje söndag igenom komediserien "Playa del Sol" som handlar om ett gäng reseledare på Gran Canaria vars samlade intelligens ryms på ett knappnålshuvud. Steffen (Richard Ulfsäter) är helt pucko men snygg och ägnar dagarna åt att ligga runt bland gästerna. Linn (Josephine Bornebusch) kan sammanfattas i ett ord: bimbo. Sandra (Saga Gärde) är också bimbo, om än i mindre grad. Och så har vi platschefen Tommy (Mikael Tornving), bärare av ett mindervärdeskomplex stort som Australien och mognaden hos en femåring.

Till sist: Mårten (Henrik Hjelt). En mes som helt utan tidigare erfarenhet och utbildning skickas ner att jobba som reseledare. Egentligen har han en plats vikt för sig i företagets ledningsgrupp på hemmaplan, men först måste han göra en vända som reseledare, som ett test för att se om han är gjord av det rätta virket.

Därmed är vi framme vid mig. Vad Mårten är på film är jag i verkligheten. Det är mitt uppdrag, att helt utan tidigare erfarenhet och utbildning åka ner till Hurghada, Egypten, och jobba som reseledare för Ving.

Första dagen

Under min första dag, det vill säga i går, blev jag i all hast inslängd i ett välkomstmöte med 100 personer i publiken. Jag fick en kvart på mig att plugga in en maskinskriven sida med fakta och sen presenterades jag av min kollega, den ordinarie reseledaren Robin Lindberg:

- Och just den här biten kan vår snorklingsexpert Tore berätta mera om?

Jag höll på att skita på mig.

Har ni en vårvinterdag tagit steget från brygga till is med frågan: Kommer den att bära?

Det är så det känns att börja tala uppfylld av scenskräck.

- Det fantastiska Röda havet är orsaken till att Hurghada blivit känt och vuxit till det resemål det i dag är. För 20 år sen var det här en liten fiskeby, men nu, gott folk, sedan först Cousteau och efter honom andra dykare utforskat den otroliga världen under vattenytan, har fler och fler dykare och i deras följe fler och fler turister kommit hit för att uppleva ett av de mest artrika haven i världen med 30 meters klar sikt under vattnet och?

Jag har snorklat två gånger i mitt liv och tjenare expert, men snacka går ju. Om man dessutom gör det i uniform från ett podium går det ännu bättre. Folk vill tro på en man i uniform på ett podium. Jag menar, de gjorde rätt i att tro på mig, jag hade sagt sanningen, men jag var bara en kille som pluggat in ett manus.

Snorkelexperten

Fast i ett slag hade jag blivit auktoritet och efter välkomstmötet kom följdfrågorna: Hur skiljde sig de olika utfärderna med snorkling på programmet, för- och nackdelar? Jag sa att jag skulle dubbelkolla med en kollega som varit här längre och återkomma med svaret. Nu hade jag ännu mer auktoritet och, naturligt nog, när folk trodde att jag kunde allt om snorkling trodde de också att jag kunde allt om dykning med tuber i Röda Havet. Nya frågor. Jag sa att jag skulle dubbelkolla med en kollega och återkomma med svaret. Min auktoritet växte sig ännu större.

Som final hörde jag några äldre damer säga, samtidigt som de köpte biljetter till en av utfärderna med snorkling:

- Men då följer väl också Tore med ut?

Plötsligt var jag kung.

Jag sa till min kollega Robin, att det här måste vara kicken i jobbet.

- Absolut. Man får en massa positiv feedback från gästerna och egot växer. Det finns guider som säger att de nästan får en utomkroppslig upplevelse under välkomstmötena. De står och snackar en timme i sträck och vet så väl vad de ska säga och är så trygga i det, att de kan ställa sig vid sidan av sig själva och liksom beskåda sig själva när de talar.

Gårdagens arbete började 09.00 och slutade 21.00. Förutom välkomstmötet var jag med och höll i en guidad busstur genom Hurghada . Under mitt tal i mikrofonen pekade jag ut ett antal restauranger och sa att här kunde man verkligen njuta av mat från det lokala, etiopiska köket.

Jag var rätt nöjd med min insats tills Robin viskade:

- Tore, Egypten, inte Etiopien. EGYPTEN.

Väckarklockan på 03:30

Den här dagen börjar inte ett dugg bättre än den förra slutade. Men samtidigt: hur lätt är det att vakna när man knappt hunnit somna, hur lätt är det att vakna 03.30 på morgonen (den var den tiden jag ställt klockan på)?

Och det är inte bara det att min arbetsdag börjar okristligt tidigt. Den ska också hålla på länge. Från 04.20 till midnatt - 19 timmar och 40 minuter.

Ta och räck upp en hand ni som senast, om nånsin, haft ett sånt arbetspass. Reseledarna här har två sådana dagar varje vecka. När de ska till pyramiderna i Kairo och, som i dag, när det bär av till templet i Karnak, beläget i den nuvarande staden Luxor och det forntida Thebe.

Okej, en del av restiden kan ägnas till att sova, men att sova i en turistbuss är allt annat än fritid.

Ombord på bussen

Så fort jag tar plats på bussen med stresshormonerna sprutande ur öronen får jag ett maskinskrivet A4-papper av Robin.

Där står tips om hur jag bäst ska klara av att hålla ett 15 minuter långt anförande om stora hypostylhallen i Karnak och om den som lät det uppföras, farao Ramses II. Det är mycket hårdfakta, en del anekdoter, lite kuriosa och ett antal beprövade skämt.

Jag läser: "Ett stående skämt här är att säga: Det fanns ingen skog i Egypten, så Ramses II byggde en"

Det syftar på att det finns 134 grandiosa pelare i stora hypostylhallen.

Det står vidare att det här var en av inspelningsplatserna för James Bond-filmen "Älskade spion"

Det står en massa saker och allt snurrar i huvudet.

I det läget känner jag mig inte som en reseledare. Jag känner mig som en man som skrivit under sin egen dödsdom, men som dessförinnan, innan döden, kommer att bryta ihop i tårar framför 50 vetgiriga charterresenärer.

Problemen är två. Det svåra problemet att banka in alla fakta på några timmar med knappt nån sömn i kroppen. Det ännu svårare problemet är att förvandla kunskapen till ett anförande som lever, andas och entusiasmerar.

Eftersom jag egentligen inte vet nåt som är värt att veta om de gamla egypternas kultur men det mesta som är värt att veta om populärkultur blir James Bond det halmstrå jag griper tag i.

James Bond och jag

- Jag tror inte att många av er som står här nu, bland dessa fantastiskt hänförande pelare, tänker på James Bond, men det gör jag. Ni kanske vet att varje Bond-film har sina givna inslag. Bondbruden är ett. Exotiska och underbara inspelningsplatser är ett annat. Så det säger en del att det här var en av inspelningsplatserna i "Älskade spion". Men Bond är ingenting mot mannen som uppförde det här templet: Ramses II. Totalt uppförde han 150 tempel under sin livstid. Han krigade också i 15 år mot hettiterna, ett folkslag som höll till i trakterna av dagens Syrien, och trots det fann han tid över att skaffa sig 200 barn med 67 fruar - vilket också innebär 67 svärmödrar! Nej, Ramses II låg verkligen inte på latsidan?

Jag har ögonkontakt med publiken och de reagerar med leenden, småskratt och instämmande nickar. Men alla är inte nöjda. En dam i khakibyxor och rutig skjorta, hon ser ut som Indiana Jones mormor, säger till mig:

- Du, ta ett gott råd och skippa snacket om Bond i framtiden, det är inte därför vi är här.

Den stora hypostylhallen är bara ett stopp under den guidade turen i templet i Karnak. I utfärden ingår dessutom Konungarnas dal, där Tutankhamuns och andra faraoners gravar finns, samt besök på en fabrik för konsthantverk i alabaster.

Showen fortsätter

I dag tar Robin hand om 90 procent av snacket och jag tio. I normala fall sköter han showen själv. Det innebär kanske två timmar av underhållande information, av scenkonst om man så vill. Han sätter sina poänger med tajming, får skratten han är ute efter, gestikulerar, förtydligar med penna och papper, involverar publiken och tar upp en liten kille till sig och beskriver hur mumifieringen av faraoerna gick till.

- Man började så här, genom att sticka upp ett smalt, avlångt föremål, säger Robin och visar på killen.

Kort konstpaus.

- På det sättet drog man ut hjärnan genom näsan.

Publiken kippar efter andan.

Han är ett proffs. Jag är, av naturliga skäl, en amatör.

Ändå är skillnaden på våra förutsättningar inte så stor.

Han låter som en expert på de gamla egypternas historia men när han kom hit för några månader sen visste han inte mer i ämnet än vad han mindes från skolan.

- När en grupp reseledare kommer till en ny ort åker de runt och guidas på alla utfärderna av en reseledare som redan gjort en säsong. Man går precis som en grupp med gäster, med den skillnaden att vi antecknar vad den erfarne guiden säger och dessutom har vi de tidigare guidernas nedskrivna tips att tillgå. Det är klart att man också kan plugga på i böcker vid sidan om, men det är ingen som kräver det av dig. Man lär sig av att jobba.

Spruckna illusioner

Ja, och undrar ni, vad hände med allt det andra man tror om reseledare, som vilda partyn och sex med gästerna?

- Det händer, visst, säger Robin, men det är ganska opraktiskt. Ena kvällen går man till sängs med nån och nästa dag står hon längst fram när du pratar om pyramiderna, det påverkar koncentrationen.

Då är det vanligare med relationer inom gruppen. Så är det på de flesta arbetsplatser, men här bor man och arbetar ihop i ett främmande land och i princip alla kommer till varje ny ort som singlar. Det är med arbetet som med relationerna: de varar över en säsong.

Att vara reseledare är en livsstil. Livsstilen är lönen, skulle man kunna säga, för den andra lönen, den som räknas i pengar, är inte stor. Robin har 6 100 kronor i månaden före skatt.

- Jag gillar att resa och man lär sig mycket om sig själv och de platser man är på. Det här är ett sätt att kunna vara ute länge, säger han.

Jag vet vad jag lärt mig. Det är en sak att vara "Playa del Sol"-pucko. Det är en annan sak - en helt annan sak - att vara reseledare.

Tore S Börjesson