Från Gokarna åker du med rent samvete

En av Indiens heligaste platser inte långt från Goa

Gokarna vaknar i gryningen. Korna råmar, barnen går till skolan och kvinnorna säljer grönsaker på gatan. Det märks inte direkt, men staden är en av Indiens heligaste platser – bara ett tiotal mil från charterorten Goa.

Vi kommer till Gokarna en sen eftermiddag, efter en bilresa på slingriga vägar med Arabiska havet på ena sidan och inlandets steniga berg på den andra.

Solen färgar staden aprikos och det ligger en doft av currykryddigt matos i luften. Den smala – och enda – huvudgatan som leder tvärs igenom staden är nästan folktom. Några magra kor letar efter ätbara rester i rännstenen och tystnaden bryts när en man ropar och slår efter dem för att skydda varorna i sin grönsaksaffär.

Namnet Gokarna betyder ”ko-öra”. Enligt myten föddes guden Shiva ur ett sådant, och som av en händelse är deltat där staden ligger format precis som örat på en ko. Med den bakgrunden är det inte konstigt att Gokarna lockar till sig tusentals hinduiska pilgrimer varje år. Men det märks inte.

Andlig energi

Gokarna verkar vara som vilken sömnig liten landsbygdsstad som helst.

– Nej, nej! säger Oki Koshak, 30.

Han är mörkt solbränd och det enda han bär på överkroppen är ett par halsband med stora glaspärlor. Egentligen kommer han från Schweiz, men för tillfället är Gokarna ”hemma”.

– Det finns en säregen, pulserande och strålande andlig energi på den här platsen, förklarar han.

Gokarnas stora sevärdhet, den berömda fruktbarhetssymbolen Pranalingam, finns i Mahabaleshwartemplet i utkanten av staden. Templet ligger nära vattnet, är färgglatt dekorerat och skiljer sig inte mycket från andra tempel.

Men här kan man – enligt legenden – bli renad från alla sina synder genom att kasta en blick på Pranalingam, fallossymbolen. Inte undra på att kön dit brukar vara flera timmar lång ...

Lockar sökare

Gokarna, som ligger ett tiotal mil från gränsen till Goa, har alltid lockat enstaka västerländska sökare på jakt efter indisk andlighet. Och de senaste åren har de blivit fler i takt med att Goa fått fler turister.

Vi vaknar tidigt nästa morgon och kikar ut genom fönstret. På hotellets bakgård, en dammig plätt av stampad jord, står en rysk flicka och utför yogarörelser.

När vi ger oss ut på jakt efter frukost har staden vaknat till liv trots att klockan är före sju. Kvinnor klädda i sari lägger upp gröna bananer, druvor och chilifrukter till försäljning längs gatan.

På den mörka lilla restaurangen där vi bestämmer oss för att äta finns bara en enda rätt på menyn: alu gobi dosas, ett slags pannkakor med stark blomkåls- och potatiscurry som man sköljer ner med sött te. Pris: ungefär tre kronor.

Indiens Los Angeles

Vid bordet intill sitter fransyskan Nelli Rachel. Hon är runt 60 år och berättar om hur hon fastnat för Gokarna.

– Goa är som Los Angeles i jämförelse. Sedan jag åkte hit första gången har jag återvänt gång efter gång,

säger hon.

När vi packar in vårt bagage i bilen och kör ut från staden förstår jag henne: jag längtar redan tillbaka.