”Jag var rädd för att leva”

Linda utmanade sina rädslor på en rosa bussresa i Afrika

Linda Runarsdottir skrev ned fem saker som hon är allra mest rädd för: döden, sjukdomar, höjder, vilddjur och intimitet.

Vad gjorde hon åt det?

Jo, åkte till Afrika för en drygt åtta veckor lång rundresa och vågade ett bungyhopp på 111 meter!

Linda Runarsdottir, 34, kreativ konsult och författare, gjorde det i regi av de Rosa Bussarna och tillsammans med 70 andra vilt främmande människor.

– Jag var jättenervös på Arlanda, och tänkte hur kommer det här att gå?

Skrev bok på 300 sidor

Det gick så bra att Linda Runarsdottir nu skrivit en drygt 300 sidor tjock roman – ”Backpackercharter till vatten-hålet – ett äventyr med Rosa Bussarna”.

Romanen är baserad på hennes resa i södra Afrika och delvis omskriven för att inte alla medresenärer ska känna igen sig.

Medresenärerna begåvas i stället med smeknamn och pseudonymer som Globetrotter-Gunilla, Flata-Beata, Fjoll-Freddan, Missionärs-Måns, Piff och Puff med flera.

På en förordssida skriver hon också: ”Om någon, mot förmodan, skulle känna igen en plats, en händelse eller en person, så kan det kanske stämma”.

– De galnaste upptågen saknas eftersom jag skrivit en roman som är anständig nog att låta släktingar få läsa, säger Linda Runarsdottir.

Många i Rosa Bussen-gruppen reste, precis som Linda, ensamma. Den yngsta var 19, den äldste 75.

Inte kompis med alla

– Den sociala delen är så viktig. Man bor så oerhört nära varann och umgås hela tiden. Att det sociala fungerar är lika viktigt som att se elefanter på nära håll.

– Det är som en arbetsplats och det är lätt att det bildas små kärngäng. Alla hittar sina grupper.

Man kan väl inte vara sams med alla?

– Nej, man är inte bästa kompis med alla. Det är fem som det funkar bra med, fem som man inte är överens med och tio som bara är okej. Sedan måste det ändå fungera socialt sett utifrån det.

Hade du någon relation här hemma när du drog i väg?

– Ja, när jag gjorde den här resan var jag inte singel. Men jag säger så här: Tycker man verkligen om någon så är det inget problem.

Att ta ledigt i åtta och en halv vecka kan inte alla göra?

– Nej, det handlar om prioritering, att ta sig tid och spara pengar. Jag hade jobbat i några år. Så det blev semester, övertid och ett par veckor tjänstledighet. Det var en bra förhandling kan man säga.

Drömmer om "världens tak"

Väl hemma från Afrika insåg Linda Runarsdottir att hon inte alls varit rädd för att dö, däremot tidigare varit lite rädd för att leva.

– Och jag önskar bara att den här boken hade funnits innan jag åkte. Det hade gjort det mycket lättare.

I dag bloggar Linda Runarsdottir på en personlig sida och en som handlar om romanen.

Kärlek, då?

– Ja, fast inte på den här resan.

Och vart går din drömresa?

– Svårt, jag reser ju dit jag vill. Men jag har en dröm om Tibet och Bhutan som jag ännu inte förverkligat. Världens tak återstår ... därefter rymden!

Smygläs ur Lindas bok!

Ett smakprov ur Runarsdottirs roman om sin Afrikaresa med Rosa Bussarna:

helskärm

”Jag måste våga. Det här har jag väntat på. Redan innan resan, när jag förberedde mig hemma och var rädd för allt. Redan då tänkte jag på bungyhoppet. Nu är det dags. Jag måste alltså hitta ett sätt att fokusera för att kunna koncentrera mig. Ett mantra kanske? Något som får mig att andas. En mening – andas in, nästa mening – andas ut.”

”För det tar inte slut här med mina knäppa förberedelser. Jag är rädd för bilharzia. Den där pyttelilla masken som bor i stillastående sötvatten och tar sig in igenom kroppsöppningar och lever inuti en, äter organ och ständigt förökar sig. Därför tänker jag köpa en våtdräkt innan jag vågar bada i Lake Malawi, som jag – någonstans inom mig – trots allt ändå vill.”

”Jag har svårt att sätta mig in i något värre scenario. Att vara genomlortig från topp till tå, full av parasiter som bara väntar på att få ta min kropp i besittning. Eller ha en opålitlig mage mitt uppe i en safari, där varken dusch eller toalett finns bara extrem närhet till medresenärerna och 20 meter till ett vattenhål där lejon och elefanter släcker sin törst.

Där, mitt i allt detta, ska man få till något romantiskt, erotiskt. Hur absurt låter inte det? Vill man inte smyga ut i buskarna, där alla vilda och giftiga djur gömmer sig, så får man väl köra en diskret en, på sin lilla 90 centimetersmadrass – omgiven av 68 medresenärer som ligger och fiser under sina egna myggnät.”