Ingen älskar en hemvändare

helskärm

Det finns en typ av resenär som är mer illa omtyckt än de andra. Nej, jag talar inte om bussturisten, liftaren eller charterfyllot. Inte heller om högljudda ryssar, självgoda italienare eller tyskar som köper små röda stugor i Dalarna.

Jag talar om hemvändaren. En resebesserwisser som har fått Perspektiv. Resenären som kommer hem och ska tala om för omgivningen Hur Det Egentligen Är.

– Jag förstår inte var denna lattetrend kommer ifrån, fnyser italofilen.

– I de sydliga länderna, som espresson kommer ifrån, dricker man bara kaffe med mjölk på morgonen.

– Det är patetiskt att se hur stockholmarna tror att de bor i en storstad, säger bruden som har bott i New York i ett år.

– Jag menar, en miljon invånare. Det är ju som en halvstor förort i New York.

– Nyheten om att det är brist på färskpotatis till midsommar är skrattretande, säger snubben som har jobbat i Bangladesh.

– Bangladesh blir översvämmat nästan varje år. DET är en riktig katastrof.

Vidare: Svenska föräldrar klagar över livspusslet trots att de har världens bästa föräldraförsäkring. Vi har löjligt många meningslösa jobbmöten. Folk har en gnällig ton till varandra på stan. Svenskar har tråkiga samtalsämnen; vädret, semestern och barnbarnen verkar vara det enda som intresserar oss. Vi pratar om Sverige som om vi är normen i världen, fast vi är ett undantag långt upp i norr.

Allt ovanstående är (delvis) sant. Men det är likväl tradigt att höra från en viktigpetter som plötsligt har fått en aha-upplevelse för att han eller hon varit utanför landets gränser. Det är ungefär lika välkommet som när tonårsbarnen kommer hemsläntrande och berättar hur de har genomskådat hela familjen och dessutom ger en psykologisk analys på mammans och pappans relation. Tack, vi vet.

Jag har hemvändarna att tacka för min fobi över att prata engelska. I skolan var jag bra på engelska, och under de första tågluffarna babblade jag på med gott självförtroende. Sen drog jämnåriga iväg som au-pairer och utbytesstudenter medan jag pluggade kvar i Uppsala. Väl hemma igen fick flera av hemvändarna som sina livsuppgifter att:

a) understryka att Sverige är ett pyttelitet land.

b) berätta för sina kompisar hur ”svensk” deras engelska lät. (”Du låter så rolig när du säger Seattle och Connecticut – det hörs att du inte är från USA!”)

Därför blev jag tyst i flera år och lät andra sköta snacket när det kom utländska besökare. Först på senare tid har jag börjat prata engelska igen. Lite skadeglatt har jag för övrigt kunnat konstatera att många kompisars ”perfekta uttal” har börjat låta rätt ringrostigt – det kanske är dags att börja rätta dem?

Nej, ingen älskar den hemflyttade sanningssägaren. Men det är svårt att låta bli att vara en. Efter tre månader i Spanien hör jag plötsligt mig själv sitta på en dyr svensk restaurang och utbrista:

– Sverige är ett u-land när det gäller service. Man får ju bättre uppassning på den enklaste spanska bodegan, eller hur?

Jag har blivit en av De Dryga Hemvändarna. Hoppsan!