På jakt efter inre frid

Sanna Törngren hittade sig själv i thailändsk tempelmiljö

Tre veckor av sömnbrist, matbrist och rastlöshet. Det låter som en mardröm.

Men Aftonbladets Sanna Törngren kom hem som en ny människa efter sin vistelse i templet Wat Phrathat Doi Suthep.Läs hennes egen berättelse från den buddhistiska oasen i norra Thailand

Stress och trassliga relationer var min vardag.

Det gjorde att jag bestämde mig – under tre veckor levde jag i ett buddhistiskt tempel i norra Thailand.

Det blev en rogivande inre resa. Templet som jag har sökt mig till är vackert beläget på ett berg. Det omfamnar stupan, en buddhistisk kultbyggnad, som står mitt i det öppna templet.

Det sägs att en del av Buddhas skelett finns i den.

Thailändare, turister och munkar går runt den och offrar vita lotusblommor, rökelser och ljus.

Från templets utsiktsplats kan jag se stora delar av Chiang Mai, en levande stad och en kontrast till det lugna livet i templet.

Jag är här för att lära mig vipassanameditation, en väg till inre frid. Här är min berättelse:

Dag 1: Inkvartering

Vi västerländska kvinnor får bo i ett eget hus avskilt från männen och munkarna. Mitt rum är litet och omöblerat. Jag får en tunn madrass och en filt att sova på. Det och vita kläder, en sabaii (en sjal), ett tidtagarur och en meditationsmatta är allt jag får använda under vistelsen här.

En av tjejerna som varit här ett tag är så fokuserad att hon nästan ser drogad ut. Hon går med långsamma släpiga rörelser och tittar alltid ner i golvet.

Jag ska strax gå och träffa min lärarmunk, Prah Noah. Sedan börjar 21 dagar av meditation.

Jag sätter mig och läser igenom reglerna igen. Vet jag verkligen vad jag har gett mig in på?

Dag 6: Reningen

Att meditera är svårt. Men det blir spännande när jag upptäcker att jag kan meditera bort tankar, smärta och ångest. Som när min rygg värker av allt sittande i lotusställning, då noterar jag bara smärtan och upprepar ordet smärta tills den försvinner.

Nu försvinner den på bara tre upprepningar, i början kunde det ta ett tjugotal.

Det jag längtar efter mer än allt annat är att få gå en promenad och prata med någon, vem som helst, om vad som helst. Men i stället sätter jag mig på mattan igen och mediterar.

Jag gråter, skrattar och känner mig likgiltig inför livet – allt inom loppet av tio minuter. Det är så jag lär mig att allt är temporärt.

Min hy har aldrig varit sämre, full av utslag och finnar. Jag frågar Prah Noah om jag får gå till apoteket. Det får jag inte. Han säger att jag håller på att renas inombords och när den processen är färdig kommer min hy att stråla. Jag svär tyst åt honom.

Dag 10: Insikter

Att göra min gående meditation på tempelområdet ger mig en andlig stämning inombords. Men ibland känner jag turisternas blickar i nacken.

De tittar nyfiket på mig. Jag förstår varför: jag ser ut som en pyjamasklädd sömngångare.

– She is a white nun, säger guiderna till turisterna.

Templet är bländande vackert. Jag vet att jag inte ska tänka så, utan bara notera att jag gillar det jag ser och förstå att det är okunskap och girighet som får mig att se det som vackert och vilja se mer av det. Men på nätterna, när munkarna sover, går jag långsamt omkring bland upplysta buddhastatyer och andas in den svala luften. Då kan jag inte rå för att jag överväldigas av skönheten.

Ibland ställer jag mig på utsiktsplatsen och tittar ut över den upplysta staden långt nere i dalen. Jag tänker på vad de gör därnere och på att de inte ens inser hur mycket de stressar eller hur de mår.

Dag 14: Kattkarma

Jag blir lugnare och fridfullare för varje dag som går. För första gången sedan jag var barn har jag fått smuts under naglarna. De har alltså lyckats bli tillräckligt långa för att det ska kunna fastna smuts under dem innan jag brutalt river av dem igen.

När jag som vanligt äter lunch på gården hör jag en katt skrika i fjärran. Jag tappar helt fokus på maten och går för att se vad det är som händer. Katten sitter högt upp i ett träd och kan inte komma ner. Jag frågar nunnorna hur länge katten har varit där. I sex dagar, blir svaret; han kommer nog inte att överleva så mycket längre. Det är hans karma att han sitter där, förklarar de vidare. Bry dig inte om det, fokusera på din meditation.

Dag 16: Regelbrottet

Det spelar ingen roll hur många gånger jag noterar att jag tänker. Jag kan inte sluta att tänka på katten i trädet. Om det är kattens karma att dö uppe i trädet så är det väl också hans karma att jag är här och kan hjälpa honom? I smyg ringer jag runt till olika djurparker för att se om någon kan hjälpa mig att få ner katten. Utan framgång. I stället blir jag upptäckt av en munk. Han blir arg på mig.

Till sist får jag honom att personligen lova mig att se till att katten kommer ner. Han suckar och skakar på huvudet. Han tycker att jag prioriterar fel.

Dag 17: Hoppet

I dag är en glädjens dag. Munken har hållit sitt löfte. Katten är i säkerhet. Han heter Lion och ligger på en filt och äter torrfoder.

Mitt hopp om mänsklig godhet föds på nytt.

Dag 20: Lyckan

Mina ögon är röda och svullna och jag har ryckningar i musklerna. Tröjan stinker av svett. Min sabaii är fläckig och mitt hår ser nyduschat ut, men det är bara fett. Jag är kokhet. Det är tredje dagen på min determination.

Det innebär att jag i tre dygn inte har fått tillåtelse att sova, lämna mitt rum eller duscha och byta kläder.

Det enda jag har syssel­satt mig med är meditation. Och jag känner mig helt lugn inombords. Lycklig. Mina tankar och känslor stör mig inte. De finns där, de förändras och de försvinner. Precis som mina begär tonas bort. Jag saknar ingenting just nu.

I morgon ska jag lämna templet. Det känns både läskigt, sorgligt och befriande. Jag vet inte om jag är redo att möta omvärlden ännu. Jag vill inte hamna i ekorrhjulet igen, med omvärldens krav och all stress.

Innan jag lämnar templet ger jag två donationer: en till katterna och en till templet. Sedan tittar jag mig i spegeln för första gången på tre veckor. Prah Noah har rätt. Mina ögon lyser och min hy strålar. Av inre renhet eller av andra skäl vet jag inte. Det spelar ingen roll. Jag känner frid.

En vanlig dag i templet

Tempelregler

Sanna Törngren (resa@aftonbladet.se)