Weekendresa till Rom? Perfekt på våren

Så njuter du av det ljuva livet i Rom

ITALIEN. Bara här är det ljuva livet så enkelt som att flanera, fika och uppleva fotboll.

Bara här kan du stå mitt i en huvudstad – och ändå vistas utomlands i ett kyrkligt lilleputtland.

Hit har erövrare och resenärer kommit i evigheter och här har de lämnat historiska minnesmärken efter sig.

Rom ÄR den eviga staden.

Ösregnet förvandlar Via Veneto till ett vattenfall. Jag stretar i uppförsbacke och har svårt att se något av glamour eller det ljuva livet i det här ögonblicket. Eleganta damer hukar under paraplyer. Men, solglasögonen vilar i pannan. Om inte annat, så bländar lyxen i butikernas skyltfönster.

Sällar mig till några asiatiska turister som tvärstannat och andäktigt betraktar en knallgul sportbil i Lamborghinis showroom på Via Veneto 9. Den här paradgatan har återfått något av sin forna glans, det står klart när jag fortsätter förbi hotell Excelsior. Bilarna och svärmen av vespor är vana vid fotgängare som korsar gatan på alla ställen utom övergångsställen, så jag kommer helskinnad till verandan på Gran Caffè Doney. Här kan man ägna sig åt den viktigaste formen av turism: titta på folk.

Romarnas sydländska arv ses i handviftandet och gesterna i all argumentation och konversation vid borden och på gatan. I övre delen av Via Veneto ligger Café de Paris, en gång symbolen för ”det ljuva livets” Rom. Bortom de inglasade barerna, butikerna, blomsterförsäljarna och tidningskioskerna börjar parken Villa Borghese. Ströva omkring i grönskan, beundra palats som Villa Medici eller gör som romarna själva: ha picknick och ta en paus från den hetsiga pulsen utanför parken.

Den största charmen med att resa till Rom är att flanera i kvarteren kring Ludovisi till Spanska trappan, Piazza Navona och Fontana di Trevi. Turister, turister, turister överallt. Trängseln är besvärande. Sätter mig på ett kafé och tjuvlyssnar på två damer vid bordet intill. De pratar shopping, närmare bestämt skor?och väskor? Minns hur jag själv tvekade så länge att jag aldrig köpte den där snygga skjortan vid förra Rombesöket. Nu slår jag till inne i den nyrestaurerade gallerian Alberto Sordi vid Piazza Colonna.

Min vandring går sedan förbi ställen där man nästan känner sig rånad bara genom att titta i skyltfönstren: Prada, Gucci, Armani, Fendi, Versace på Via Condotti, Via del Corso, Via Borgognona och Via Frattina.

– Tricket är enkelt. Köp ett svindyrt och designat plagg och kombinera med piratkopierade prylar som säljs av gatuförsäljarna, säger en dam i hotellets reception där jag bor.

Ger mig av till Via Cola di Rienzo nära Vatikanen. Här är priserna drägliga, massor av skoaffärer och märkesbutiker som Miu-Miu, D-squared, Paul Smith och Helmut Lang.

På gatan blir det nästan slagsmål när några försäljare släpper ett parti handväskor för priset 95 kronor styck. Jag sliter åt mig en halsduk i kashmirull, känner mig plötsligt välklädd för 45 kronor. Resten av inköpsbudgeten spar jag till söndagsmarknaden Porta Portese i Trastevere, där jag också har tänkt att besöka någon av de många fantastiska restaurangerna.

Vatikanen – någon har beskrivit det som att bestiga Mount Everest utan syrgas. Jag bestämmer mig ändå för titta närmare på den lilla staten i staten.

Det börjar med en färd ombord på buss nummer 64 från stationsområdet Termini. Den här linjen kallas också för ”ficktjuvsexpressen”. Medan turisterna står packade som sardiner och flämtar efter luft, kan fingerfärdiga småtjuvar länsa både fickor, handväskor och ryggsäckar på färden till den romersk-katolska kyrkans högborg.

Jag lyckas slå mig fram till en sittplats längst bak i bussen och känner mig trygg i rollen som kamerabärande, eurostinn turist. Hoppar av när bussen korsat Tibern. Flanerar fram till Castel San Angelo. Vid flodbanken står ett gäng statister och äter lunch under en paus från en film­inspelning.

Horder av turister drar fram mot lilleputt-staten Vatikanen på Via Conciliazione, som egentligen bara är en lång promenad förbi souveniraffärer, gipsfigurer, tiggare och några uteserveringar för att nå fram till Petersplatsen. Hit kommer tusen och åter tusen turister för att beskåda Vatikanmuseernas oändliga salar av konstskatter, Sixtinska kapellets takmålningar av Michelangelo eller för att lyssna till en predikan av påven.

Ställ dig gärna i folkhavet med en namnskylt på platsen som just du kommer ifrån – med lite tur välsignar påven din hemort. Mer troligt är att du själv förbannar att du kom hit alldeles för sent på dagen: allt efter klockan 07.30 är sent. Köerna har växt till oändlighet och det trängs och knuffas överallt där du vill hasta in för att få en skymt av alla skatter.

Solen bryter igenom molntäcket och plötsligt gör jag som tusentals andra – sätter mig mot pelarväggen och betraktar livet som pågår på Petersplatsen.

Dags för nya tag, nytt köande, nu utanför Colosseum. Rom känns som ett evigt väntande till dess att jag av en slump hittar Museo Nazionale Romano i närheten av centralstationen Termini.

I Palazzo Massimo ligger ett magnifikt museum som visar antika skulpturer, en enorm myntkollektion och fresker och mosaiker.

Står med kartan i hand. Kisar bakom glasögonen och låter ett pekfinger följa vägen jag har tänkt ta mig fram. Det här är Trastevere, ett stycke genuint Rom uppblandat med turistiskt bluff. Här tvättas en del byk offentligt av mamma Leone-typ-kvinnor och den torkas på klädstreck som nog är kommunalt betalda. Får en känsla av att allt hänger mellan husväggarna för att turisterna ska få sitt lystmäte av ”charm” och äkta Italien.

– Har du gått vilse? Var är din grupp?

En man tilltalar mig. Jag bevärdigar honom inte med en blick. Bestämmer mig för att han är en bondfångare och att han på något sätt ska lura mig.

– Jaså, du har inte gått vilse? bra. Man vet aldrig. Men du har väl hört talas om den engelska kvinnan som stod här helt ensam och förtvivlad. Hon sa att hon kommit ifrån sin grupp medresenärer när bussen stannat på en öppen plats. Den måste gå att känna igen för där fanns både en fontän och en kyrka?

Jag rycker på axlarna och bondfångaren går sin väg – och då vågar jag dra på smilbanden. Ingen människa klarar av att räkna alla piazzor i Rom där det står minst en kyrka och en fontän?

Ingen människa lär heller klara av att räkna alla barer och kaféer i den här staden.

Det är inget märkvärdigt med Bar Trilussa på Viale Trastevere nummer 76.

Inte märkvärdigare än att en varm macka kallas ”focaccia” och att det är omöjligt att få en kopp kaffe med mindre än att beställa ”caffè espresso macchiato caldo” – espresso med en droppe varm mjölk. Där ramlar jag in. Många gäster har gjort ett stopp på väg till den mest berömda marknaden, Porta Portese. Andra står här för att snacka fotboll och just den här förmiddagen snackas det fotboll. Roma ska nämligen spela kvällsmatch på Stadio Olimpico.

Il calcio (fotboll) engagerar den italienska själen nästan mer än politik, religion, mat och mode. Fotboll är liv och död.

Nu inser jag plötsligt att kaffe och fotboll också har ett samband, åtminstone i Rom.

– Mjölk i kaffet? Hur kan du? Var kommer du ifrån? Min bargranne, han presenterar sig som Claudio, låtsas vara upprörd. Bakom yviga gester kommer förklaringen:

– Lazio (konkurrentklubben till Roma i den italienska huvudstaden) ägdes länge av Sergio Cragnotti. Han ägde också gigantiska mejerier och industrier som producerar fruktjuicer och fruktkonserver. När Sergio Cragnotti först spenderade en rekordsumma för att köpa stjärnspelaren Cristian Vieri i augusti 1998, följde upp transfern med fler förstärkningar av Lazio, och sedan höjde priset på mjölk samma vecka för att finansiera spelarköpen, då tog det hus i helsike.

Romas fans, alla romanisti, bojkottade sin morgon-cappuccino i protest. På den vägen är det. Ingen mjölk i kaffet.

Roma och Lazio är något oförenligt. Min bargranne Claudios vän Vittore fyller i:

– Du förstår, man kan ändra på det mesta i livet, man kan byta fru?men man kan aldrig byta fotbollslaget i sitt hjärta!

Vilken poesi. Eller är det bara patetiskt?

Jag grunnar på alla ”sanningar” som serverades på fotbollsbaren när jag nu står inklämd i en spårvagn, på väg från Flaminio till ändstationen Piazza Mancini. Nu är det bara att följa den röd-gul-klädda och skränande folkmassan över bron fram till Olympiastadion på andra sidan floden. Köper ståplatsbiljett för 23 euro och hamnar intill infernot i Curva Sud. Här samlas Romas mest passionerade anhängare som redan hånar dagens motståndare Sampdoria. Ögonblicket är inne när Antonello Vendetti via högtalarna stämmer upp Roma, Roma, Roma. Tiotusentals åskådare blir till ett gungande, sjungande folkhav.

Där flyter kompisgänget från Falun omkring: Patrik Ekspong, 19, Johan Sparring, 20, Jesper Lott, 20, Mattias Liss, 20. De spelar själva fotboll i Korsnäs, division 3 och Vika, disivison 5.

– Det här är mäktigt. Vi gillar Roma och vi är Totti-fans, säger Patrik Ekspong och håller upp en t-shirt med bild på anfallaren Francesco Totti.

En halvtimme efter matchens slut står jag på Caffé Linari i stadsdelen Testaccio. Här hänger massor med bilder på Totti. Här är han gud bland gubbar som dyrkar Roma.

– Sverige? Och vilket svenskt lag håller du på då? frågar en signore vid bardisken.

Jag svarar A-I-K, långsamt och tydligt? men ingen ser ut att förstå.

Det hjälper inte ens att jag påstår att Sergio Catenacci är en italienare som styr i AIK, att laget egentligen hör hemma i högsta serien men först ska klara av superettan och att man egentligen går på matcher i den serien för varmkorvens skull.

– Vilka håller du på? frågar den storrökande mannen igen.

– Juventus. Juve. Zlatan! drar jag till med.

– Jaså, Ibrahimovic, ja han kan bli nå’t , säger gubbarna och äntligen möts jag av viss förståelse. Och nöjd med de orden avslutas min vår-weekend i Rom.

Sture Olsson