Familjens bilsemester: Sydostasien tur & retur

Ringdahls: ’’Vi är nog inte så oroliga av oss...’’

Tyckte du bilsemestern till Danmark med dina två barn i somras var jobbig? Släng dig i väggen!

Ola och Nina Ringdahl tog sina fyra kottar i Land Rovern och gjorde Sydostasien tur och retur.

En boll kommer farande rätt genom lägenheten. Nioårige Temba kör plockövning som om det vore en stor baseballplan. Tinna, 4, leker med ugnsluckan. Plötsligt får hon den i skallen. Ett illtjut. Allt medan sexåriga Disa febrilt laddar brödrosten inför det stundande kvällsfikat.

– Vi är nog inte så oroliga av oss, säger Nina Ringdahl, och sätter ner minstingen, Atlas 2 år, på golvet där han genast deltar i de övriga lintottarnas röj.

Nej, knappast. Allt medan larmet är mer eller mindre öronbedövande fortsätter hon och Ola lugnt sin berättelse om resorna som antagligen får de flesta småbarnsföräldrar att rysa av skräck.

Tågluff för mesigt

Eller vad sägs om att sitta fast i ett bergspass i Pakistan med stora stenar nerramlandes? Eller få stryk av uppretade trafikanter i Indien? Eller bli översvärmad av stora gräshoppor i Kambodja?

Som vanligt började allt för länge, länge sedan. Ola och Nina blir nästan lite förlägna när de berättar att de varit tillsammans sedan gymnasietiden i Malmö 1990. När det var dags för studenten föreslog Ola att de skulle göra något riktigt wild and crazy och ge sig ut på tågluff i Europa.

– Men Nina dissade mig rejält. Det var för mesigt. Vi skulle minst till Sydostasien. Jag fattade ingenting. Det var så långt bort att jag inte ens kunde föreställa mig det, säger Ola.

Blodad tand

Men den sex månader långa resan blev en rejäl hit och uttrycket blodad tand en underdrift i sammanhanget. De kommande åren utgjordes av högskolestudier som kombinerades med boende i Moskva, Zimbabwe, Australien, Kanada och Namibia. Merparten av resorna gjordes på skilda håll men till slut hamnade både Ola och Nina som färdigutbildad civilekonom respektive tandläkare i Stockholm.

–?Det var faktiskt riktigt stabilt där ett tag, skrattar Ola.

Det dröjde inte länge förrän det var dags igen. Medan Atlas gett sig på diskmaskinen och faktiskt får en förmaning att hålla sig lugn förklarar Ola att hans och Ninas skilda karaktärer åter gjorde sig påminda. När hon fått en tjänst som lärare på ett universitet i Zimbabwe var det inte läge för kompromisser. ”Vill du följa med får du snabba dig” var hennes kommentar.

Jobb i Zimbabwe

Till glädje för historien lyckades Ola skaffa sig ett jobb inom sin dåvarande firma ute i den Zimbabwianska bushen. Och bara några månader senare kom Nina ridande på en ståtlig springare till deras bröllop som hölls uppe på Mount Bila i Zimbabwe, ackompanjerat av en lokal femmannaorkester.

Strax därefter uppfyllde Nina ännu en av sina innersta flickdrömmar: köpet av en Land Rover Defender. Nu skulle den afrikanska kontinenten erövras bit för bit.

– Bilen hade allt: taktält, gastuber för matlagning, 100 liters vattenbehållare, dusch, säger hon.

– Jag fattade inte vad hon pratade om. Jag hade aldrig hört talas om en sån bil, säger han, och förklarar att han med sin rationella livsinställning trodde resan skulle ställas in när det visade sig att Nina var gravid. Inget kunde vara mer fel. Med en 3 månader gammal Temba skrapade Ola och Nina sina bankkonton rena och påbörjade den 4500 mil långa resan mot hemlandet. Från Kapstaden till Sverige på 333 dagar.

Nu eller aldrig

Trots vilda djur, rånförsök, beväpnade soldater som passagerare och livsfarliga trafikincidenter tog det bara några månader efter hemkomsten julen 2001 innan resfebern började grassera på nytt.

Men åren gick och Disa och Tinna fyllde ut barnaskaran. Bilresorna till Baltikum, Östeuropa och Balkan som skulle varit mer än nog för andra, normala, barnfamiljer väckte bara mersmak.

När Atlas såg dagens ljus visste både Ola och Nina att det handlade om nu eller aldrig. Och som vanligt var Ninas enda kommentar: ”Nu kör vi”.

–?Men vi vågade inte berätta något för min mamma. Hon kunde inte släppa den galna Afrika-resan, säger Ola.

Övertala rektorn

Efter minutiös planering, vaccineringar, övertalning av rektorer och inköp av ny bil, låg den 6?000 mil långa resan tur och retur till Kambodja framför dem vid avfärden från Malmö den 23 april i fjol.

Färden gick via Europa genom Turkiet, Iran, Pakistan, Indien och med båt till Malaysia och därefter till Thailand, Burma, Laos, Vietnam och Kambodja. Totalt besökte de 37 länder.

–?Nepal var coolast, för där fick jag flyga fallskärm, säger Temba.

Inget snack om att han brås på sina äventyrslystna föräldrar. Temba visar stolt upp en av loggböckerna som blev premissen för att han skulle släppas från skolan under det år resan varade.

Rektorn krävde en blogg

Dessutom krävde rektorn att han bloggade om sina äventyr för klasskamraterna i Sverige. Det lär nog ha imponerat en hel del, berättelserna om elefanter, noshörningar och att sova i tält på biltaket för att undgå farliga djur om natten.

–?Jag var faktiskt rädd en gång i Indien att en tiger skulle komma in i bilen, säger han.

Nina konstaterar att det som anses mest galet med deras resa: att ta med fyra småbarn, istället varit ett rent genidrag:

–?Barnen öppnar dörrar överallt. Man får ett naturligt umgänge med lokalbefolkningen, säger hon.

17 mil om dagen

För henne är det själva tillvaron under resan som är den största behållningen. Att kunna ta varje dag som den kommer, slippa vardagslivets tidspress och ha alla familjemedlemmar samlade. Under den 16 månader långa resan färdades familjen i snitt 17 mil dagligen 5 dagar i veckan med en medelhastighet av 40 kilometer i timmen.

–?Det är ju som en månlandning för lokalbefolkningen när vi dimper ner i byarna. De visar oss var riset växer och vi får se hur de spinner ull och använder koluppvärmda strykjärn, säger hon.

Disa däremot har fått en klar förkärlek för Goa. Inte undra på.

– Man kunde bada och jag hittade en massa kompisar och en pojkvän som hette Malte. Vi är fortfarande ihop, säger hon.

Få incidenter

Både Ola och Nina konstaterar nöjt att resan avlöpte så gott som utan incidenter. Förutom i Indien, där en uppretad bilist gav sig på Nina med knytnävarna. Med med lite hjälp av lokalbefolkningen löste sig allt. Men i ett bergspass i norra Pakistan höll det på att gå riktigt illa.

–?Det var smala slingriga vägar och hällregnet gjorde att lösa stenar föll över vägen. Vi satt på en dvd till barnen bak i bilen och bad en bön. Som tur var blev det bara smärre skador på bilen, säger Nina.

Men för en familj som reser nästan helt utan bekvämligheter och tältar i alla väderlekar året runt räknas tillbuden knappt. Ola medger att den kompakta tillvaron lett till lite fajter då och då men att bråken i stort sett lyst med sin frånvaro.

Frågan är hur planeringen ser ut för framtiden, så här fyra månader efter att familjen kommit hem från sin senaste resa.

–?Nu är det Alaska till Eldslandet som gäller, svarar Nina.