Vi gör allt utom det som resor går ut på

För några månader sen skrev jag en krönika om guideböcker där skribenten varit max en vecka i landet. Eller inte alls.

Sedan har vi pressresorna, som innebär att man skannar av en plats på löjligt kort tid tillsammans med en bunt andra journalister som gör exakt samma sak.

Låt mig berätta om min senaste:

Vi möts på en stor europeisk flygplats, jag och två pretentiösa skribenter från öst som inte gör articles utan stories about people in the world och som gång på gång poängterar att det här inte är deras typ av resa. I gruppen ingår också en tvångsmässig kverulant och en redaktör som mest säger coachfloskler.

Sedan följer en fem timmars flygresa där Kverulanten oavbrutet klagar över att det inte är första klass och att programmet ser horrible ut. De andra övergår till samma typ av statustävling som när fiskare berättar om sin fångst: man skryter om sina coolaste resor och vilka välrenommerade tidningar man skriver för.

Därefter: natt på lyxhotell, frukost med ortens turistchef, en halvtimmes guidning genom stadskärnan innan det är dags att flyga iväg för att se en ny del av regionen. Kverulanten tycker det är horrible. Hon är nämligen inte bara resereporter utan också flygrädd.

På nästa ställe hinner vi inte checka in på hotellet utan bussas raka vägen ut till i tur och ordning en nationalpark, ett arkeologmuseum, en tvåtimmarstrekking, in på en krog för snabblunch, avverka en utsiktsplats, titta på en fin strand, löpa gatlopp i centralorten under en halvtimme, visas runt på en golfbana och sedan, klockan 21, vända i dörren på hotellrummet för att en kvart senare gå på pliktsupé med stans uttråkade borgmästare.

Dagen därpå flyger vi till nästa ort med samma typ av program. Successivt förvandlades alla till karikatyrer av sig själva: De Pretentiösa pratar om kosmopolitiska tidningsprojekt som de ska dra i gång, Kverulanten når nya gnällhöjder och Coachredaktörens ordförråd krymper till ett affirmationskort: ”Vi bär alla mirakler inom oss”, ”Allt jag behöver kommer till mig”, ”Att resa låter människor hämta ny kraft och släppa vardagen en stund”.

Själv blir jag babbligare än någonsin.

Vi gör kort sagt allt utom det som resor går ut på: att softa, upptäcka och ha kul.

När det är dags att åka hem är alla övertygade om att inte kunna skriva något alls om resmålet.

För min del blev det heller inga artiklar, förmodligen inga fler pressresor av den här typen heller. Men nu när jag följer upp vad det blev av vår kringbussade cirkusgrupp konstaterar jag till min förvåning att de två dagarnas upptäcktsrace resulterat i minst tio researtiklar.

Allt från Möta havet (Prettojournalisterna) och Underbar spa-ort (Kverulanten), till en hel bilaga på tolv sidor från Coachredaktören, som pepprat med ingående beskrivningar av restauranger, butiker och barer som hon aldrig ens såg från bussen, samt en bild på mig där jag har förvandlats till en inhemsk, vänlig befolkning. (Nu förstår jag vad hon menar med ”Allt jag behöver kommer till mig”.)

De som fuskskriver guideböcker må hamna i helvetet. Men vissa av oss andra följer gärna med på snarlika resor.