En liten jordbävning skulle inte skada

För ett tag sen träffade pappa en bekant, en äldre flykting från El Salvador.

– Det är så fint här, sa hon. Folk är så korrekta. Och skolan fungerar fantastiskt bra.

Lovorden över trivsamma tillvaron i en mellansvensk stad fullkomligt flödade. Fast över hela samtalet låg ett stort MEN. Till sist kom det:

– ... men jag saknar översvämningarna och jordbävningarna.

Damen hade rätt. Vi behöver alla lite oreda i livet. Och nu menar jag inte oreda som i Försäkringskassans system. Jag snackar om en annan typ av utmaningar och oförutsägbarhet.

Någon som har varit inne på samma spår är Tahir Shah, den brittiske reseskribenten som fick ett infall och övertygade hustrun om att barnen skulle fara illa i det välorganiserade England. I stället köpte de ett fallfärdigt jättehus i Marocko och drabbades av fullständigt kaos i form av korrupta byggherrar, förgiftat vatten, hantverkare som avancerar långsammare än Palmeutredningen och en enerverande maffiaboss till granne.

Ingen kan dock säga något annat än att Shahs liv blev mer intressant. Det blev så intressant att han skrev en bok om familjens första år i Casablanca; Kalifens Hus, som har översatts till flera språk och klassats som en av årets böcker 2006 i Time Magazine.

Nu har familjen både kaos OCH pengar.

Så spännande har inte jag haft det. Fast jag älskar att resa just för oredans skull. En del av mig har njutit av att bråka med tandlösa polska receptionister bara för att få en kudde i sängen. Jag är kanske trygghetsskadad, men jag kände en glädjens ilning när den indiske busschauffören muntert förkunnade för passagerarna att bromsarna hade gått sönder.

Förra året bodde vi i Spanien. Vi hade en hjärtlig och hjälpsam hyresvärd som bara hade ett problem: han ville inte berätta priset för boendet och försökte hela tiden skjuta upp betalningen. Det är nog första och förhoppningsvis sista gången i mitt vuxna liv som jag har lekt lekar som liknar fågel, fisk eller mittemellan med en farbror i grått skägg.

– Men kan du inte bara säga ungefär vad lägenheterna i huset kostar? Är det 200 eller 600 euro i månaden?

– Kanske något mitt emellan.

– 400?

– Nej det låter dyrt, tycker jag! Det är ändå inte bråttom med betalningen. Hur mår barnen?

Nedanför balkongen byggdes ett avancerat, labyrintliknande trappsystem, vackert prytt av blå mosaik. Mitt över gatan jobbade en byggare dagligen med att borra i samma del av muren under tre månaders tid.

När vi åkte hem framåt våren borrade han än. Det obegripliga trappsystemet blev klart men ledde ingenstans.

Då var det skönt att komma hem till Sverige. Till fönsterkuverten, fredagsbrev från förskolan och fungerande toaletter – det yttersta beviset på välfärd.

Fast en liten jordbävning skulle inte skada.