Vad har New York som inte dagis har?

Enligt en undersökning som sajten Hotels.com har genomfört har brittiska barn besökt i snitt 14 länder när de fyller 16 år.Det finns säkert anledning att ifrågasätta undersökningen, 14 länder låter väldigt mycket. Men ingen tvivlar på att västvärldens kids är galet beresta.

Min sjuåring har varit i tre världsdelar och vi har åkt allt från rackiga taxis till u-båt. För tidigare generationer kunde en tågresa till Italien vara ens livs resa. Något man levde på under resten av livet. Man blev Italien-Gittan med hela kvarteret. Såna bagatelltrippar tar mina ungar i en munsbit.

Det är på gott och ont. Det goda är självklart en världsvana, ett sätt att se på sig själv och på folk från andra länder. Nackdelen är ett nonchalant förhållande till att åka utomlands. Först det självklara: barn har inte samma förhållande till det fantastiska.

Förra veckan kom vi hem från en tågluff genom Spanien. Vi har sett tre fantastiska städer, åkt Europas snabbaste tåg, glidit över Barcelona i en hisnande hög linbana, gått igenom en lång hajtunnel, fiskat hummer, bott i Madrids högsta byggnad, överlevt 38 graders värme – ja, ni fattar.

När vi frågar dottern vad som har varit bäst svarar hon: Bassängen i Madrid.

(Sonen svarar: Tunnelbana! Men han är inte ens tre år, så hans märkliga uttalanden räknas inte.)

Fy fan. Bassängen i Madrid. En vanlig, kommunal, rektangulär utomhuspool med en badvakt vars regler för tankarna till den tidigare Francodiktaturen. När jag plåtade den gigantiska förbudskylten påpekade de raskt att det även var förbjudet att fotografera förbudsskylten. Likadana bassänger finns i Hägersten, Valbo, Mölndal – you name it. Fast med trevligare personal.

Vi hade inte direkt behövt flyga fyra timmar och sedan åka tåg och tunnelbana för att uppleva den.

I såna här lägen tycker jag att det är lite motigt att vara upptäcktslysten förälder. Publiken är svår, för att snacka artistsvenska.

Sedan det oerhörda: Ungarna börjar ruttna. Nu menar jag inte specifikt mina, utan sena 90-talister och 00-talisterna. Efter att ha ätit bananpannkaka i Bangkok, åkt på delfinsafari och dykt ner i det smaragdgröna vattnet på en hemlig grekisk ö har det tagit stopp.

De vill bara vara hemma på gården och leka.

Eller för att citera en kollega: När vi var i New York tjatade X (hennes femåring) mest om att han ville hem, trots att hela resan var totalt barnanpassad och genomfördes i ett lugnt tempo. Han tyckte ändå att dagis var bättre än NEW YORK!

Något har gått snett.

De här överstimulerade ungarna kan bli den första generationen som reser mindre än sina föräldrar. De kommer att satsa på hem-ester – semester hemma – och frossa i hemtrillade köttbullar.

Kanske finns det något positivt även med detta. I en tid när alla talar om att vi måste flyga mindre har jag och andra 70-talistföräldrar hittat det perfekta sättet: vi gör barnen övermätta på världen innan de ens har fått hår under armarna.