Att gifta sig borta är ingen barnlek

Stora kyrkobröllop med traditionstyngda middagar efteråt är så tröttsamma. Självklart låter det softare att säga ja till varandra på en vit strand under vajande palmer eller på en ambassad i ett spännande land.

I en artikel om utlandsvigslar läser jag att "Många vill slippa allt stök och all planering hemma. Att gifta sig utomlands är inte så krångligt som många tror."

Hahahahaa. Jättekul.

Jag har gift mig utomlands, i Spanien. Trots mitt spanska medborgarskap var det krångligare än vi kunde ana. Fyra månader innan själva vigseln krävdes det att våra två svenska vittnen gick upp på spanska ambassaden och intygade för ambassadören att mina och Olles intentioner var uppriktiga, att vi faktiskt älskade varandra och att de inte kunde se några formella hinder för vårt äktenskap. Ambassaden krävde också intyg på att vi var vid liv (tre år senare fattar jag fortfarande inte vad de egentligen var ute efter, men till sist godkände de personbevis som intyg) och ville absolut se våra födelseattester. Problemet är att sådana inte längre finns i Sverige.

Ta all världens papper: kopior på pass, personuppgifter på vittnen, föräldrar, morföräldrar, farföräldrar, barn. Släng på tiotusen stämplar och kräv att allt ska översättas till spanska av en auktoriserad översättare. Där har du den pappersbibba som krävdes för en kvarts ceremoni på pappas hemö La Gomera. I efterhand har jag lite svårt att förstå varför det var så viktigt att få intyg på att min mormor heter Majken, eftersom de ändå stavade hennes namn som "Rulcol".

Men man kan ha det värre. Kompisarna skulle bo tre månader i byn Ollières i Frankrike och ville passa på att gifta sig där. De fick snart veta att i Frankrike får man bara gifta sig där man bor. Därför måste de bevisa att de verkligen bodde i Ollières och inte bara hittade på (varför skulle de hitta på något sånt? Det är lika osannolikt som att min man försökte gifta sig med någon som inte var vid liv.). Detta krävde intyg från husets ägare, samt kopior på både telefon- och elräkning. Och - naturligtvis - kopior på ägarnas id-handlingar.

Inte heller i deras fall godtogs personbevis från svenska skattemyndigheten, utan väninnan tvingades vända sig till landsarkivet i Härnösand för att gräva fram en gammal födelseattest. Snubben som är svensk medborgare, men född i Tyskland, hade det ännu svårare.

För att få de obligatoriska friskhetsintygen före vigseln fick kompisarna snällt gå till doktorn i Frankrike och svara på frågor om de var friska eller om de hade aids.

- Får jag inte gifta mig om jag har aids? undrade väninnan.

- Jo visserligen, medgav läkaren. De här undersökningarna är en gammal kvarleva från andra världskriget, när tyskarna ville förhindra olämpliga äktenskap mellan olika raser.

Hmmm? Slutligen skulle alla papper kopieras i tio exemplar och signeras av brudparet. Prova själva att underteckna 300 papper på raken. Det känns i handen efteråt.

Jag vill egentligen inte avskräcka någon, för själva vigselakterna var jättefina. På kompisarnas vigsel talade borgmästaren om hur deras förbund på en främmande ort var ett bevis på hur bra EU fungerar. Numera har vi ett Europa fritt från byråkrati och krångel, menade han. Rörande.

Er Svergie noe å skryte over? Et land fullt av albanermafia, misslykket integrereing, rasisme, nynazister og antisemitter, Karl den 12-elskere, skytegale politimenn og en Kung som ikke greier å stå opp tidsnok om morgenen. Husker du da Norge fikk OL eller OS som dere kaller det over der, Kungen lå og sov.

Kos deg med surstrømningen og lefsa di eller hva dere eter der borte.Johhal

Hej.

Tack för en intressant beskrivning av Sverige (även om jag är osäker på att jag har skrutit om Sverige i någon krönika). Jag har aldrig tänkt på att just kungens morgontrötthet skulle vara ett problem. Jag är heller inte närmare bekant med albanmaffian och lefserna. Men man vet så lite om sitt hemland, eller hur?

Bästa hälsningar, TerriUr fotoalbumet

Terris topp tre

Terri Herrera Eriksson