”Jag skulle tappa riktning vid dejt 36”

Terri Herrera Eriksson träffade sin man på fest och sen var det klart

helskärm

Storyn om Paula Rosdol, som dejtade 126 män på två och ett halvt år, bär en svårt stark aura av 2000-tal.

Först har vi den tidstypiska askungeförvandlingen (okej, den fanns före 2000 också, men tycks ha blivit viktigare): hon blekte tänderna, bytte till en vampigare gångstil och hottade upp hår och garderob innan hon överhuvudtaget tog sig an dejtinguppgiften.

Satan vad jobbigt det låter! Det fattas bara en bröstförstoring för att ha hela klyschan klar.

Sen har vi effektiviteten: en betydande del av dagens nätdejtare söker en partner på samma sätt som de söker ett jobb; skriver en bra nätdejtingprofil/CV, skickar iväg ansökningar åt alla håll, ser till att klä sig rätt för den första träffen/anställningsintervjun, håller tempot uppe, förhandlar och väger för- och nackdelar mot varandra.

Till sist blir kärleken ett gigantiskt projekt som ska betas av på ungefär samma sätt som stambyte.

Och så slutligen: kräsenheten.

Nej, jag tycker inte att man ska nöja sig med snubben från grannbyn bara för att hans villa ser trevligast ut, men jag har svårt att förstå hur ingen och absolut ingen av de 125 första männen som Paula träffade dög.

Att avfärda någon för att man själv är flygrädd medan han älskar att flyga tycker jag är rätt petigt.

Låt killen flyga själv och håll dig på marken då!

Det handlar om att dela liv, inte cockpit, ihop.

Personligen tror jag att jag skulle tappa riktning redan vid dejt 36.

Jag skulle inte kunna skilja dejt 23 från dejt 28.

Vem var det som hade en tysk mamma och vem var det som ville ses igen?

Vem gillade jag lite grann och gillade jag honom lite grann i ren desperation för att få slut på alla middagar när man diskuterar ungefär samma saker?

”Jaha, du är från Spanien, vilken del av Spanien? Pratar du spanska då? Vad roligt att ha flera språk!”

”Oj, är du uppvuxen i Gävle? Jag har en kompis därifrån, Anders Backström, känner du honom?”

”Vilken god fisk förresten, jag tycker att många restauranger är rätt dåliga på att tillreda just fisk.”

(Yadayadayadahjälpmighärifrån.)

Nej, jag har ingen erfarenhet av den här typen av fokuserat sökande efter en partner, jag träffade min man på fest och sen var det klart (fastän han jobbar inom sjukvården och jag är sjukvårdsrädd, för övrigt).

Men jag föreställer mig att multidejting på Paula Rosdols sätt blir lite som att titta på Eurovision Song Contest.

Halvvägs in i tävlingen kan man inte längre avgöra om en låt är bra eller inte.

Man bara röstar på något som sticker ut, oavsett kvalitén.

Och sen sitter man där och funderar över om rätt låt vann.