”Jag skrev med en bebis fästad vid vårtgården”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har drömt om att ha ett vanligt jobb igen.

Att komma klockan 8.15 och gå hem nio timmar senare – och lämna arbetet där det hör hemma, på arbetsplatsen.

Att släppa det som en het potatis, gå hem och bara vara mamma och passionerad älskvärd kvinna.

Jag har fantiserat om detta därför att:

Att vara frilansare utan barn, jäkla bra.

Att vara frilansare med stora barn, jäkla bra.

Att vara frilansare med nyfödd bebis, inte så bra.

Annars är det jävla bra.

För snart fyra år sedan födde jag mitt tredje barn och samma vecka drog Aftonbladets Wendela-satsning i gång. Under den här tiden skrev jag arton krönikor i månaden. Jag gåammade och skrev krönikor med bebis fästad vid vårtgården.

Det gick. Allt går. Men roligt var det ju inte.

När Joachim kom innanför dörren klev han in i de hålögdas tempel och visst hade jag klarat min textlämning, men det syntes inte på golvet där man inte längre kunde se om det var av trä eller plast eller vad.

Att vara ensam är att vara utsatt, det ligger i sakens natur. Egenföretagare vet inte att kunderna är kvar nästa månad om man är aldrig så bra, snäll, duglig och punktlig.

Jag vågar sticka ut amningstutten och hävda att ingen är så effektiv som en bröstmjölksläckande egenföretagare. Ingen.

Skräcken vid datorn där tangentbordet inte hinner med under fingrarna. Kampen att hinna få texten klar innan det låter gnyyyl från vagnen på altanen.

Det är lätt att tycka att småbarnstiden aldrig kommer åter, att man ska prioritera annorlunda. Men man är ett offer för det yrkesval man gjort.

Som med allting annat handlar det om att hitta den där fantastiska balansen där du är en öm engagerad moder, en driftig uppdragstagare samt en hejare i sängen när dagen är slut.

I en fantastisk hittepåvärld sjuhundra mil bort fungerar säkert kombinationen med jobb, bebis, sex, städade toaletter på helgen och parmiddagar så att man inte blir bortglömd.

Men min verklighet var stress, dåligt samvete, ångest och ibland hände det att jag tittade ner och upptäckte att bebisen fortfarande sög, jag hade bara råkat tappa känseln.

”Men hej, när kom du hit?” sa man högt till sitt underbarn och sedan grät man lite hormongråt och skrev en krönika till.

Annars var det jävla bra.