”Wendela är mitt i krocken mellan jämställdhet och livspussel”
Publicerad 2011-09-08
Daniel Pernikliski: ”Kan inte annat än lyfta på hatten och säga grattis”
Igår pratade jag med en vän om ”livspusslet”.
Ett ord som jag mycket väl förstår att det finns, men som jag inte tycker särskilt mycket om, därför att det får livet att låta trist och besvärligt. Som att man måste vara extremt kreativ för att få vardagens allra mest grundläggande beståndsdelar att gå ihop.
I min väns fall handlade det om att han precis hade börjat jobba igen efter en lång föräldraledighet med sitt yngsta barn.
Nu skulle både han och hans flickvän återgå till heltid på sina jobb. Samtidigt ville de inte att barnen skulle vara för många timmar på dagis, speciellt inte det minsta, och då blir det naturligtvis problem.
Om dagistiderna är nio till tre har man sex timmar att spela på.
Om man dessutom inte råkar jobba på dagiset själv, utan har resväg och vanan att äta lunch, blir det inte många timmar över till jobb. Ska man försöka lösa det, ja då är man mitt inne i ett närmast omöjligt livspussel.
Det jämställda sättet att leva på går inte riktigt ihop i ett samhälle som är konstruerat efter modellen att en av föräldrarna (kvinnan) ska ha ansvaret för barnen, medan den andra (mannen) ska arbeta.
När man börjar lösa upp de strukturerna får man en krock mellan världarna.
Även om krocken i sig kan vara obekväm är den välkommen och hälsosam, därför att den kräver att samhället formar om sig och tar fram ett nytt pussel – ett som faktiskt går ihop.
Mitt i den krocken finns Wendela, som fyller år idag.
Så jag kan inte annat än lyfta på hatten och säga grattis på treårsdagen!