”Att redogöra för varenda krona bäddar för ekonomisk otrohet”

Daniel Pernikliski är för gemensam ekonomi – med varsin personlig del

helskärm

”Men om vi delar allt på tre, då blir det inte så dyrt”, sa min styvdotter efter att redan ha blivit nekad en gång att köpa en jacka som jag tyckte var alldeles för dyr för att vara ett plagg hon inte verkligen behövde.

”Jag betalar en tredjedel, du en tredjedel och mamma en tredjedel – det är skitbra!”

Hon såg väldigt förvånad ut när jag berättade att Lisa och jag redan delar på hennes kostnader.

Och så blev hon lite besviken naturligtvis, eftersom hela hennes upplägg föll platt.

Jag minns att jag själv tyckte att gemensam ekonomi lät väldigt konstigt när jag var liten.

Var och en har väl sina egna pengar, tänkte jag.

Och när jag blev lite äldre tyckte jag bara att det lät obehagligt vuxet och tråkigt.

När jag hade lagt ytterligare några år bakom mig tyckte jag plötsligt att det kändes så oerhört praktiskt och skönt att finanserna var utredda från början.

Ingen risk att någon ska gå runt och muttra inombords över att ha fått betala för maten tre gånger i rad.

Man går igenom sina gemensamma utgifter, hur mycket var och en tjänar, och så försöker man hitta en balans och delar ekonomin efter det.

Klart!

Jättelätt för oss som alltid har tjänat ungefär lika lite – säkert svårare om inkomsterna skiljer sig mycket åt.

Men att redogöra hela vägen ut, för alla kronor, det förstår jag inte varför man skulle utsätta sig för.

Alltså att man inte gör upp om en personlig pott med pengar som man kan göra precis vad man vill med (förutsatt att det över huvud taget finns utrymme för en sådan pott naturligtvis).

Det är lite som att frivilligt ingå i ett siamesiskt tvillingskap och bäddar för ekonomisk otrohet.

Har man gjort upp om varsin personlig del är det sedan irrelevant om man köper bärs eller obligationer för sin.