”Vännerna häpnade över den slätrakade kiwin”

Daniel Pernikliski minns sin barndoms 80-tal

helskärm

Är det frosseri i nostalgi för 70-talisterna, vi som var barn på 80-talet, då tänker jag frossa.

Sekunden efter att det första minnet dyker upp är det som om en propp har dragits ur och tusen andra minnen väller fram och ställer sig i kö. Jag kan inte annat än att bara rada upp de första.

Jag minns exakt hur gameboy-spelet Donkey Kong kändes i handen och hur jag ville spela det gång på gång när jag var på besök hos min kusin, som var så lyckligt lottad att han ägde ett.

Själv hade jag en billigare variant där Musse pigg samlade ägg från fyra olika stationer, ägg som rullade i allt snabbare takt. Om jag blundar hör jag tydligt alla ljuden, från när äggen föll ner i korgen och när de kraschade mot marken och man miste ett liv.

Jag minns några vänner som stod med gapande munnar och undrade vad det var för mystisk frukt vi hade hemma, som var som en slätrakad kiwi, men så annorlunda till smaken.

Då var avokadon något av det mest exotiska man kunde komma över i en välsorterad matbutik.

Jag minns kabeltevens intågande i radhusområdet och timmar av tv-shops-tittande, och hur det fantastiska medlet Didi-Seven tycktes kunna tvätta bort precis vad som helst.

Jag minns hur familjen var samlad framför tv:n när Ingemar Stenmark eller Björn Borg var i rutan för att hämta hem ytterligare någon ärofylld seger.

Det var det en nagelbitande nervositet, men utgången var alltid given – de kunde inte förlora.

Jag minns hur vi hade något slags familjeråd, där min syster och jag fick lägga fram våra argument till varför vi borde få varsitt par snow joggers, då våra föräldrar var oroliga att de inte var bra för fötterna. Jag minns uttrycket ”fotriktiga skor”.

Jag minns glädjen över mikrovågsugnen, som vår familj för ovanlighetens skull var tidiga med att införskaffa, efter att noga ha läst ”bäst i test” i Råd och Rön.

Jag minns känslan av oövervinnerlighet, att ingenting var omöjligt. Från och med nu skulle jag på nolltid kunna göra mig smörgåsar med smält ost, varje dag under resten av mitt liv.

Jag minns hur jag stod tryckt mot rutan, som om det var en film på bästa sändningstid, och jag minns att jag såg mellan fingrarna med att osten saknade den härliga frasiga ytan och att brödet hade konsistensen av en disktrasa.

Det är redan alldeles för långt – och jag som bara hade börjat.

Jag sätter tillbaka proppen igen och blickar framåt.