”Jag hatade fattiga människor”

Lina, 20, dryg, var otacksam och avskydde folk utan pengar – innan en ekonomisk krasch öppnade hennes ögon

helskärm

Hon var dryg, otacksam och avskydde folk utan pengar.

Men en ekonomisk krasch vände upp och ner på tillvaron för Lina Strömbäck, 20.

helskärm

”Jag kommer från början från en mycket välbärgad familj. Jag och min två år äldre bror har haft den perfekta uppväxten, med en fin barndom i centrala Stockholm. Pappa ägde husen vi bodde i och väldigt länge var vi ekonomiskt oberoende – vi åkte på solsemestrar, hade segelbåt, skidstuga i fjällen och ett sommarhus i skärgården.

Jag och min bror var bortskämda när vi växte upp, både med kärlek och pengar. När jag var tio år slutade både mamma och pappa arbeta. Pappa lämnade sitt högt uppsatta jobb i finansvärlden, han hade arbetat hårt och rest mycket medan vi var små, nu var det dags att varva ner. Pengarna som skulle göra honom och mamma oberoende fram till pensionen fanns där, han hade tjänat mycket själv.

I botten fanns också ett stort arv, fastigheter och tillgångar efter farfar. Min pappa har alltid varit förmögen.

Mamma, däremot, kommer från enklare förhållanden. Hon är uppvuxen i lägenhet i förorten, är jordnära och har alltid försökt bromsa mig och min bror när vi har levt rövare. Många gånger har hon varit arg och upprörd på oss. I dag förstår jag att hennes sätt att se på livet har påverkat mig mycket, och det är jag väldigt tacksam för.

Jag uppskattade att ha båda mina föräldrar hemma när jag växte upp. Varken mamma eller pappa tyckte om att skryta med sina pengar. Visst levde vi gott – men vi flashade aldrig med det vi ägde. Inför mina vänner berättade jag inte att mina föräldrar slutat jobba, utan ljög jag om att de slet som alla andra föräldrar. Bara min bästa vän fick veta sanningen.

I tonåren insåg jag på riktigt att jag kunde utnyttja min familjs välstånd och började tycka att det var ganska häftigt med pengar. Jag lade mig till med en överlägsen jargong och en rikemansattityd, trots att mamma tidigt gjorde klart för både mig och min bror att hon inte gillade det. I samma veva skar det sig mellan mig och pappa. Jag började festa mer och mer och min självkänsla – det förstår jag nu – var nere på noll. Men i mitt huvud intalade jag mig att jag var inriktad på framgång, samtidigt som min moral suddades ut mer och mer.

Mitt största hatobjekt blev förorten, tätt följd av socialfall, tjocka människor och folk utan pengar. Jag och mina vänner kunde sitta på stan och fälla nedlåtande kommentarer om folks utseenden och kläder. Jag var dryg och otacksam och visade det öppet, mobbade folk i min omgivning och skrattade högt när andra grät.

Jag fick taxiresor betalade vart jag än skulle på kvällarna och köpte nya märkeskläder utan att ens fundera på vad det kostade. Kläder från H&M kändes äckliga. Att jag skulle betala någonting själv var helt främmande. Min bror och jag brände pengar som papper, vi slängde mat när vi var ensamma hemma bara för att det var kul. Vi var lata, mamma städade våra rum och vi gick bara ut med hunden om vi fick betalt för det.

Men så hände något. Jag började ana att saker och ting inte stod rätt till. Mamma och pappa började bråka om pengar, stämningen blev tryckt hemma och det märktes plötsligt att mina och min brors dyra vanor besvärade mina föräldrar. Det dröjde ett bra tag – men så satte de sig ned med oss och började förklara.

Ett stort börsras hade gjort att mina föräldrars tillgångar rasat enormt i värde. Pengarna som de fått loss genom att sälja pappas fastigheter hade nästan försvunnit helt. Vi hade inga tillgångar kvar och var helt enkelt inte rika längre. Pappa kom med den befängda idén att jag skulle börja betala hälften av mina kläder själv, och några fler taxiresor var inte aktuella. Vi skulle hjälpas åt för att få pengarna att räcka till och bli prismedvetna, det var tydligen dyrt att leva.

Jag reagerade på beskedet med ren ilska, ville strypa mina föräldrar. Nu var ju min fasad plötsligt borta, och med den tryggheten och grunden till min attityd. Jag tyckte det var så orättvist att jag skulle behöva sona för mina föräldrars slarv med pengar. Jag var också rädd för vad alla skulle tro och hur livet skulle förändras.

Till en början försökte jag glömma alltihop. Jag festade vilt och försökte ha kul med mina vänner. Men det gick inte. Innerst inne kände jag ju med min familj och ville hjälpa till.

Men vems var felet, hur kunde man gå från miljonär till kupongklippare över en natt?

Mamma och pappa skulle börja jobba igen och jag tillhörde plötsligt en grupp som jag tidigare hatat. Det var mycket bråk i familjen, men jag pratade mycket med mamma under den här tiden, och gör det fortfarande.

Trots all ilska insåg jag ganska snabbt allvaret i situationen. I grunden är jag en glad person, jag vet det nu. Och jag orkade inte med att gå runt och vara arg. Ilskan tog mig ingenstans, jag stod bara och stampade. Det tog ett år ungefär, sedan hade jag försonats med tanken på att vår familj inte längre är rik.

Jag tog ett extrajobb på Gröna Lund under gymnasietiden. Där fick jag känna på hur det är att vara mobbad. Rikemansattityd var inte så uppskattad där, så jag fick höra både ett och annat. Jag sålde min moped, mina kläder och vår konst åkte ut på auktion. Tre pålägg på frukostbordet blev ett och arbetsförmedlingen blev mina föräldrars andra hem.

Mamma grät konstant och pappa gick runt med ett skamset uttryck i ögonen. Men mina ögon hade öppnats. Man kan säga att jag fick möjlighet att gå i någon annans skor. Skulle jag ha fortsatt med min jargong hade jag nog suttit ensam utan varken vänner eller kärlek nu. Min familj, som länge varit splittrad, började hjälpas åt och sammanhållningen stärktes.

Ganska naturligt tappade jag kontakten med många av mina gamla vänner. Jag träffade nya kompisar när jag började gymnasiet. Jag vill inte längre omge mig med folk som ger mig dålig energi, utan umgås numera bara med dem jag verkligen tycker om. Det känns trist att något sådant här måste hända för att man ska tänka efter – men vår ekonomiska krasch gav mig förmågan att känna respekt och empati.

I dag kör min älskade pappa taxi och min mamma söker jobb. Jag bor hemma fortfarande, vi hyr en lägenhet i huset vi en gång ägde. Jag ritar på en egen kollektion, älskar mode och hoppas få arbeta med design framöver.

Jag vet att det krävs mycket hårt jobb om man ska lyckas, på riktigt. Men jag är inte rädd för att jobba hårt för att nå mina mål.”

Lina Strömbäck

Ålder: 20 år.

Familj: Mamma, pappa och storebror.

Bor: Stockholm.

Gör: Petar med det sista i en egen klädkollektion, söker nytt extrajobb.

Om tio år: Hoppas jag att jag driver mitt eget klädmärke.