”Jag kände mig värdelös och ville inte leva”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-08
Sara, 18, skar sig i armarna och försökte ta sitt liv – men misslyckades
Sara Nyd, 18, bar på så mycket ångest att hon inte kunde sluta skära sig i armarna.
En kväll försökte hon ta sitt liv – men misslyckades. Det är hon tacksam för i dag.
”När jag och min kompis började fyran skedde en totalvändning. Från att ha varit bästa vänner ville hon inte veta av mig längre, för plötsligt var jag för töntig. Jag blev helt förtvivlad, utom mig av sorg.
Inte blev det bättre av att min kompis i stället började umgås med de tuffa tjejerna. De busringde till mig och på rasterna snackade de skit och viskade. En gång kom de hem till mig och låtsades som om de ville vara med mig. Dagen efter skrattade de och berättade hur töntig jag var. Jag svalde allting – vågade inte säga ifrån. Det har jag förresten aldrig kunnat. Jag har alltid varit osäker och tystlåten och låtit andra tala om för mig vad jag ska göra. Mina åsikter har liksom inte varit lika mycket värda som andras.
En dag låste jag in mig i badrummet och tog ett stryptag runt halsen. ’Det här förtjänar jag’, tänkte jag. Jag kände mig så usel eftersom min kompis inte ville vara med mig.
Var tråkig och töntig
I sexan bytte jag skola. Där var ingen egentligen elak mot mig, men ingen ansträngde sig heller för att vara snäll. Jag gav upp, jag var ju så ’tråkig och töntig’ att det inte var någon idé att försöka hitta någon att vara med på rasterna. I stället satte jag mig i ett hörn och läste böcker, alldeles ensam.
Räddningen kom i sjuan, då det började en ny tjej i klassen. Vi två fann varandra, men vi kände oss ändå utanför, eftersom vi inte hade några andra att umgås med.
Min tre år äldre syster var min motsats. Hon var pratsam, hade lätt för att argumentera och hon stod för sina åsikter. Dessutom var hon en naturbegåvning i skolan. Jag, däremot, fick kämpa för mina betyg. Under hela min uppväxt har det känts som om min syster har varit favoriten – den charmiga och begåvade. Jag var så avundsjuk, hade kunnat göra vad som helst för att få vara som hon.
Vågade inte be om hjälp
Det enda jag ville var att få prata av mig hos en psykolog. Men jag vågade inte säga det till mina föräldrar. Jag tyckte inte att jag hade rätt till psykologhjälp, eftersom jag hade mat att äta och tak över huvudet, till skillnad från många andra.
När jag började gymnasiet hade jag visserligen fått fler vänner, men jag hade ändå ångest inom mig.
Jag hade mått dåligt så länge och ville bara bli av med den inre smärtan. Så jag började skära mig. När kniven skar genom huden och blodet sipprade kände jag en lättnad, det var som om ilskan rann ut genom såret.
Men lättnaden var inte långvarig. Inom kort smög sig ångesten på igen och grep tag om mig ännu värre än tidigare – jag kände skam och ångrade vad jag hade gjort när jag såg ärren på mina armar. Min pappa frågade om det var skärsår. Jag svarade att jag hade ramlat.
Snart skar jag mig varje dag. Tog vad jag kom åt: saxar, nycklar, knivar. Att skära sig blev som en drog – jag ville bara ha mer och mer. När jag skar mig försvann ångesten, men för varje gång jag gjorde det mådde jag sämre efteråt.
Orkade inte mer
Jag hade ständigt ont i magen av ångest. Trots att jag vid det här laget faktiskt hade vänner, var det som om jag inte kunde se de fina delarna av mitt liv. Nej, jag kände mig bara värdelös, tyckte inte att jag borde leva.
Mina självmordstankar kom i perioder. Ibland kunde de hålla i sig en dag, ibland under flera veckor. När jag var som mest under isen brukade jag ringa till skolan och sjukanmäla mig. De dagar jag var där höll jag masken, men så fort jag kom hem storgrät jag.
Jag var så ofantligt trött på att må dåligt, så trött att jag en dag, för ett knappt år sedan, kände att jag inte orkade mer. Nu skulle det bli slut på eländet.
Så en kväll, när mina föräldrar hade gått och lagt sig, samlade jag ihop alla tabletter jag kunde hitta. Jag tror att det var 40 stycken: Treo, Ipren, Alvedon. Sedan skar jag mig i armen så att blodet rann, tog en öl och svepte tabletterna samtidigt som tårarna forsade. Kroppen ville spy upp dem, men jag höll emot. Jag doppade fingrarna i blodet från skärsåret och skrev ’FÖRLÅT’ på min garderob.
Sedan la jag mig i sängen och väntade på att få somna in.
Efter en stund märkte jag att tabletterna inte verkade som jag ville. Jag kände mig så dålig som inte ens hade fixat att ta livet av mig. Mitt rum var blodigt och de tomma medicinpaketen låg utspridda. Jag kröp ned under täcket och blundade. Undrade vad mamma och pappa skulle säga när de hittade mig.
Morgonen efter, när pappa klev in i mitt rum för att väcka mig, såg han först bara min arm som hängde blodig utanför sängen. När han fick syn på de tomma pilleraskarna fick han panik och rusade fram och ruskade om mig. Han lugnade sig när han såg mina andetag. Jag låtsades inte om honom, önskade bara att jag var död.
Mamma störtade hem från jobbet och snart var ambulansen hos oss. Jag låg blickstilla på britsen och ville inget annat än att de skulle lämna mig ifred. Pappa var jätteledsen, jag minns att han inte kunde sluta gråta.
När jag kom in på sjukhusets intensivavdelning kräktes jag upp allting.
Dagen efter kom en psykolog in till mitt rum. Hon frågade vad som var fel. Först då bröt jag tystnaden och berättade hur dåligt jag mådde, att jag hade känt mig utanför i alla år och att allt jämt hade kretsat kring min syster. Det kändes så enormt skönt att få prata om det här, äntligen lyssnade någon på mig.
Vill hjälpa andra
Med psykologens hjälp började jag förstå varför jag hade mått dåligt. Jag hade burit runt på all ilska och ledsamhet i alla år utan att veta hur jag skulle bli av med den. Sedan gick allt rätt fort. Funderingarna på självmord försvann efter ett par veckor och i dag, bara ett knappt år senare, mår jag mycket bättre.
Jag är oändligt tacksam över att jag inte lyckades ta mitt liv den där kvällen förra året. Jag menar, jag är så ung och har hela livet framför mig.
Nu vill jag bara gå vidare och hjälpa andra med självmordstankar. De är inte ensamma om att må pyton och det finns stöd att få, det vill jag berätta! I samarbete med Röda korset kommer jag att hålla föreläsningar för lärare. Det är viktigt att fånga upp elever som mår dåligt.”
Sara Nyd
Ålder: 18 år.
Bor: På Gotland.
Familj: Mamma, pappa och syster.
Studerar: Sista året på gymnasiet, samhällsvetenskaplig inriktning.
Minna Tunberger