”Hyfs är viktigare än ärlighet”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-19
Malin Wollin om en skräckupplevelse
Jag skulle köpa mig ett vackert plagg att bära på fotograferingen inför SMS-romanen från Vulkan.
I onda skor gick jag raka vägen från centralstationen till till en Zara-butik.
Jag hittade en vacker ärmlös blus och en svartvit klänning.
Överallt i affären springer hårt sminkade och arga tjejer i tjugoårsåldern. Jag tänker att så här ser det ut bakom scenen under en stor modevisning i Paris. Men det här är ingen modevisning, det är en lågprisbutk med slit och släng-plagg där sömmarna aldrig håller. Den stunden jag befinner mig i butiken överstiger antalet anställda antalet kunder med två personer. Tre svartklädda tjejer står dessutom lutade över en disk och pratar om någon som inte har kommit i tid. Som om personalbrist är det primära i detta läge.
Jag går in i provrummet. Jag har mina nya mockastövletter i dov bourgogneröd, mörkblå jeans och så den diskreta Zaratoppen i någon slags diskret vinröd ton. Jag tycker att det ser otroligt bra ut. Men jag vill gärna ha en andra åsikt. Jag går ut och ställer mig framför en tjej som sorterar galgar, jag tror att hon är väldigt arg på galgarna.
”Ursäkta mig, får jag fråga dig, kan jag ha den här outfiten, funkar färgerna ihop?”
Hon tittar uppifrån och ner.
”Alltså, det är väl fint men jag skulle aldrig ta på mig det där”
Hur man ger en komplimang och genast tar tillbaks den.
Sedan vänder hon sig till två kollegor och frågar dem.
”Vad tycker ni, kan hon ha det där?”
Kollegorna tittar. Den ena tittar och tittar och tittar och tittar sedan bort, utan att ha sagt så mycket som inga kommentarer.
Kollega nummer två försöker linda in det och säger något om att färgerna inte är så skarpa så ”det gör ingenting”.
Jag går vidare till kassan där nu fem svartklädda tjejer samtalar. De är arga.
Jag lägger fram deras plagg som strax ska bli mina och väntar. Jag vet att tjejen som står närmast kassaapparaten har noterat min närvaro, ändå igonerarar hon mig tillräckligt länge för att jag ska känna mig obekväm.
Jag betalar. Hon ser inte mig inte i ögonen en enda gång, hur nu det är möjligt.
På min väg ut önskar jag henne en trevlig dag så uppriktigt jag förmår, men i sitt ingrodda kundförakt hör hon bara sarkasm och snäser tillbaka.
Jag kan vara utan ärlighet, men jag vill ha vänlighet och hyfs.