- På ettårsdagen kände jag vemod
Publicerad 2013-12-27
Karl Rombos dotter föddes fyra månader för tidigt
Elin och Karl Rombo såg fram emot att få ett syskon till Svante. Förlossningen var beräknad till april 2011.
Men så blev det inte.
Fyra månader för tidigt föddes lilla Fredrika och hela tillvaron ställdes på ända.
- Det var en händelse som kom att förändra hela mitt liv, berättar pappa Karl.
När Fredrika föddes i vecka 24 vägde hon ynka 735 gram och var 33 centimeter lång.
Karl fick klippa navelsträngen innan hans dotter lades i en kuvös.
- Man levde med ett ständigt stresspåslag med tankar som snurrade runt; skulle hon klara sig och - om hon överlevde - fanns det en risk att hjärnan tagit stryk? Samtidigt visste jag ju att den svenska neonatalvården är världsledande och att en majoritet överlever och får bra liv, säger Karl som är vice ordförande i Svenska prematurförbundet.
3,5 månad på sjukhus
Fredrika visade sig vara en livsbejakande liten unge som bestämt sig för att trotsa döden och efter tre och en halv månad på sjukhus kunde de åka hem.
Då skulle man kanske tro att det bara var att kavla upp ärmarna och låta livet fortsätta som vanligt. Men så enkelt är det inte, menar Karl, som tycker det är viktigt att våga prata om hur det är att få ett prematurbarn.
- Det kan ta väldigt lång tid att komma tillbaka.
Han talar om att landa i en monumental ensamhet där man inte bara ska klara av att ta hand om ett nyfött barn som svävat mellan liv och död, utan också försöka hitta tillbaka till varandra.
- Det blir lätt att man börjar rikta anklagelser mot varandra för att det blev som det blev. Antingen svetsas man samman eller så glider man isär, säger Karl som kände en oro för hur framtiden skulle te sig, arbetsmässigt och ekonomiskt. Det dåliga samvetet och känslan av att ett barn blev ett hot mot tillvaron bär han med sig än i dag.
- Jag kände en sorg över att jag kanske skulle bli tvungen att ge upp min karriär och mina drömmar, säger Karl som är frilansande operasångare precis som sin fru.
”Varför är vi rädda för sorg?”
Omgivningen hade svårt att förstå att Elin och Karl inte jublade av lycka över att allt gått så bra och blev provocerade av att de inte kände den där odelade glädjen vid årsdagen av Fredrikas födelse, utan snarare ett vemod.
- Varför är vi så rädda för oro och sorg? Varför måste vi alltid visa upp ett glatt ansikte? frågar Karl retoriskt.
I dag har Fredrika hunnit bli en glad tjej på tre år som går på dagis. På grund av en hjärnblödning, vilket inte är helt ovanligt hos prematurbarn, har hon en cp-skada och kräver extra stöd.
- Sverige är fantastiskt bra på att klara livet på för tidigt födda barn. Men man måste hjälpa dem även resten av livet. Det är inte rimligt att man som prematurförälder ska behöva kämpa för sitt barns speciella behov och villkor, säger Karl.
”Låten blev en del av min terapi”
Maia Hirasawa har blivit utsedd till ambassadör för Svenska Prematurförbundet.
Maia är mamma till tvillingar som föddes för tidigt 2012, i graviditetsvecka 34, och har skrivit låten "Still Think of It" om sina upplevelser som finns på hennes senaste skiva "What I Saw".
– Jag stödjer gärna Svenska Prematurförbundets arbete att stärka de för tidigt födda barnens röst i Sverige. Låten "Still Think of It" ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Den har varit en del av min terapi genom det jag upplevt och jag blir väldigt glad om den kan hjälpa föräldrar som upplevt samma sak som jag, säger Maia Hirasawa i ett pressmeddelande.