”Hjälp! 1800–talet är tillbaka!”
Åsa Erlandson om prinsessan Madeleines ”tihi” och nynigandet
Prinsessan Madeleines fnissande med sträckta halssenor skapade ett ramatihi: ”Så oerhört fjantigt!”. Själv är jag inte ett dugg förvånad. Hon är det logiska resultatet av en tidsanda där det anses gulligt när vuxna kvinnor beter sig som barn – prata i falsett, köpa underkläder med Hello Kitty och niga. Hjälp! 1800–talet är tillbaka!
Ta det här nynigandet till exempel. En efter en vandrar stolta, starka
kvinnor fram till programledaren Skavlan i tv för att berätta om sin
spikraka karriär, politiska insatser eller idrottsprestationer. Och så
sträcker fram handen och NIGER. Obegripligt. Det är inte gammaldags
och fint, det är en unken kvarleva från ett samhälle där man knäböjde
inför prästen, patronen eller någon annan av högre rang. Då var de
tvungna, i dag slipper man kväsa sig själv. Ändå ser man det överallt.
Så vad är det som drar kvinnorna neråt och rösten uppåt, några
tonarter för högt? Vad är det som får dem att prata som Musse Pigg och
fnittra som en liten flicka? Och så står man där och försöker säga att
kvinnor ska tas på lika stort allvar som män. Det blåser motvind.
Men om vi nu ska hålla på med detta knixande så får vi åtminstone gå
all in och åka tillbaka till 1800–talet på riktigt. Därför ser jag
fram emot prins Carl Philips förlovningsfilm som ska vara fri från
fniss och halvmesyrer och full av vitt smink och peruker, spira,
mantel, äpple och hovnarrar och där den blivande bruden Sofia inte
står stel som en ätpinne utan gör en riktig nigning värd namnet: sakta
sjunker mot golvet med korsade vrister och lägger huvudet åt sidan för
att inte förstöra läppstiftet. Varvid Carl Philip sträcker ut sin
hand, hjälper Sofia upp och utbrister i ett vansinnigt: HA–HAA!!