Förlossningen som helvete

För vissa av våra läsare blev förlossningen en skräckupplevelse.

Jag trodde jag skulle dö

Jag mår fortfarande efter snart 4 år ganska dåligt av tankar kring förlossningen, men tack vare TV program som sjukhuset på 3:an och barnmorskorna i SVT kan jag genom att uppleva andras förlossningar komma mer till freds med min egen upplevelse.

I journalen står det normal förlossning, så det är väl min egen känsla som bara känner att det var väldigt skrämmande, 25 timmar och 21 stygn senare kom vår lilla Johan. Jag upplevde rädsla, smärta som inte kan beskrivas och att kroppen tillslut tog över själv och man fick bara hänga med, jag blev rädd och trodde på fullaste allvar att jag kommer att dö.

Jag var jätteglad men helt omskakad efteråt och tyckte tiden på BB var hemsk. Det handlade inte bara om att föda ett barn man skulle ta hand om den där lilla sedan. Han ville inte amma, skrek hela tiden och hon jag delade rum med hade ett barn som bara sov. Pappan fick inte stanna kvar och jag kände mig jätte ensam och värdelös.

Teresa Berneborn

Ut kommer en livlös bäbis

Min förlossning var en mardröm ändå står jag här i v 24 och ska göra det en gång till. Kanske mest för att jag tror att denna bli bättre! Sämre kan den ju inte bli iallafall!

Min son Casper är nu 15 månader och världens goaste. Mardrömmen var helt enkelt värt det!

Ca 4 veckor innan han kom så slutade jag känna sparkar på samma sätt som innan. Då fick vi komma in på en extra kontroll på spec MVC. Och allt såg bra ut sa dom. Han andades där inne och hjärtat tickade på. Så hem igen och sedan var det besök på MVC någon vecka senare då de upptäckte högt blodtryck och äggvita i urinet. Lagom till jul och MVC vart stängt så fick vi åka 8 mil tur och retur varje dag för att lämna urin. Och högre och högre blev värdena. 1 vecka över tiden satte de igång mig.

1 timme senare hade jag så ont att jag fick komma in på ett förlossningsrum och sen minns jag inte mycket på ca 4 timmar då jag fått epidural och blev kontaktbar igen.

Sen låg man där i kanske 10 timmar och fördrev tiden. Ingen mat utan bara saftsoppa. De hade nämligen blandat ihop mig med någon annan som var öppen mer och fick därför inte äta lunch...

När det började gå trögt så tog de blodprov på barnet för att se om han var trött. Vid tre tillfällen tog de prov och på sista sa de att han måste ut inom en halvtimme annars blir det snitt. Då hade jag legat ca 16 timmar och var helt öppen.

Läkaren tog fram sugklocka och in kommer 6 sköterskor. Några höll fast mig i benen och en stod och tryckte med hela sin kroppsvikt på min mage samtidigt som läkaren satte upp benet på sängen och droga allt vad hon kunde för att få ut honom.

Min man såg allt och undrade vad det egentligen var för kroppsdel han såg... Han blev vitare och vitare i ansiktet och såg helt chockad ut när det efter att tag kommer ut en helt lila livlös bäbis.

Alla utom två lämnar rummet. Där ligger jag och har ingen som helst aning om vad som händer. Efter 12 minuter säger barnmorskan som syr mig: Det är din pojk som skriker där ute!

Då hade de äntligen fått igång andningen!

In kommer min man helt askgrå i ansiktet och säger: Han ser precis ut som din pappa! Och du kan aldrig gissa vad han väger!

5440g 56,5cm lång!

Och med tanke på storleken så blev det naturligtvis en lååång vistelse på sjukhus.

Han hade inget socker i blodet, brutet nyckelben, krampar två gånger under första dygnet och får krampmedicin, för tjock för att ta blodprov på... Listan blir lång!

Pga sockret och krampen satt han fast i massa sladdar, slangar och maskiner hit och dit så att amma och kunna hålla vårt barn var ingen självklarhet. I tre veckor låg vi inne på neonatal och sedan kom vi hem med ett barn vi knappt hållit i på tre veckor. Det blev en otroligt jobbig tid för mig och för hela familjen. Hamnade i en jobbig depression som jag med hjälp av min familj och barnpsykologen på MVC lyckades ta mig ur.

 Denna gången hoppas jag verkligen att vi slipper allt de känslor som kom efteråt när man insåg att ingen annan i min närhet upplevt samma som mig. Att få barn är inte så jobbigt som det var för oss. Önskar bara jag kunde få mitt barn hos mig nästa gång!

Johanna Brandt

Det forsade ut blod

På torsdag eftermiddag började verkarna sätta igång ordentligt och jag bad att få ryggmärgsbedövning. Sköterskan jag hade sa då åt mig att prova lustgasen först. Visst hjälpte den ju lite, men jag ville fortfarande ha bedövningen. Jag hade även bett om att få något i mig för jag kände mig utsvulten. Klockan var då ca 17 och sköterskan sa att hon skulle komma tillbaka 17.15.

När klockan var 18 gick min sambo ut för att leta efter henne. Han sa till henne att komma och hon hade vinkat till honom som svar. Klockan 19.20 kom hon in till mig igen och under den tiden hon var borta tuppade jag av emellan verkarna på grund av smärtan. Min sambo var, om möjligt, blekare än mig när hon väl kom. "Nu ska jag gå hem" sa hon till oss då!. Jag brydde mig inte då, utan tänkte mest "skönt"!

Hon byttes mot en ny sköterska som var mycket bättre. Jag fick en glassdrink på en gång och hon kallade på läkare som kunde ge bedövning. Jag var då öppen 6 cm och hade bett om att få den redan vid 2 cm. Läkaren kom och jag fick lägg mig på sidan och blev tillsagd att ligga helt stilla. Första sticket kom. Andra sticket, tredje... osv. det var verkligen inte lätt att ligga still, med täta verkar som kom hela tiden. Båda min sambo och sköterskan fick mordhålla mig för att jag skulle vara stilla. Läkaren fortsatte gröpa med sina nålar men det gick tydligen inte.

Min sambo berättade att när han gick in med en nål och "letade runt" och sedan tog ut den var nålen helt böjd. Efter åtta stick sa han att han skulle göra ett sista försök genom att gå in lite från sidan och då funkade det. 9 stick hade jag på ryggen!

Sedan fick jag verkförstärkande dropp eftersom verkarna blev glesare och glesare. Det verkade inte hjälpa så mycket. Min bäbis började då bli svag och ett helt team kom in till mig, försvann, kom in osv. Till slut bestämdes akut kejsarsnitt. Men min sköterska, eller barnmorska ska jag väl säga sa till mig att "Nä, här ska inte göras nått snitt, kämpa på nu!" och jag tog i allt vad jag hade!

När läkarteamet kom in igen så syntes bäbisens huvud och en sugklocka plockades snabbt fram och kl 04.06 fredag morgon kunde man förlösa lilla Ville. Jag fick honom till mig på mitt bröst i 5 sekunder innan de tog honom igen. Det forsade ut blod! Livmodern drog inte ihop sig så 3 st ur teamet slängde sig över min ömma mage för att få ur allt blod. Efter en och en halv timme var de klara och jag hade blött 2 liter. Sen skulle det sys. Klockan 07.45 var allt över och jag kunde äntligen få hålla i min bäbis igen.

Malin Svanberg

Livmodern brast

Jag sattes igång efter att ha gått över tiden, på morgonen klockan 9. Sedan gick jag och hade småvärkar hela dagen. Min sambo åkte hem till de andra barnen på kvällen och skulle komma tillbaks på morgonen om det inte hade hänt nåt. Hela natten hade jag värkar.

När min sambo kom tillbaks så var läget lungt. Jag låg med värkar hela dagen. På kvällen hade jag bara öppnat mig 6 cm. Jag fick dropp för att öka på själva öppningstempot. Jag fick bara kraftigare värkar men inget hände. Jag låg i sängen och kunde inget göra.

Nästa morgon såg likadan ut. Jag fick ännu mera dropp, men inget mer hände. Så fortgick det. Vidrigt. Min sambo som inte visste något om förlossningar började att även han må dåligt av allt detta..

Men nästa dag så vid 12 tiden hade jag iallafall öppnat mig någolunda. Jag sa till barnmorskan att jag krystar ut den nu. Hon bara skrattade åt mig. Försök du sa hon.

Ca 45 min efter var den lilla tjejen ute.

Efter allt som hänt så svimmade jag. Vaknade till liv efter ett tag och då vart det läkareoch sköterskor överallt. Jag var så dålig och ingen visste vad det var med mig.

Jag kördes i ilfart till IVA (intensivvårdsavdelningen). Där blev jag liggande övernatten. Visste inget mer än att jag fött en dotter. Min sambo låg på bb med henne.

Vid 12 tiden dagen efter så kunde jag köras till bb, men var fortfarande helt likblek och orkade inte ens hålla min lilla tjej. Vid 15 tiden fick jag en CT röntgen. Den visade sig att livmodern hade brustit pga allt som hänt under förlossningen.

Jag fick massor av blod och andra mediciner. Kunde inte komma ur sängen på drygt en vecka.

Lilla jag

För mig blir det inga fler

Jag har fött två barn, det ena med urakut kejsarsnitt pga syrebrist det andra vaginalt med barnmorskor som hängde på magen, klipp och sugklocka pga syrebrist. Det var två förfärliga upplevelser som resulterade i två underbara fina barn. Jag är trött på myter och floskler som omger barnafödande.

1. Man minns inte smärtan efteråt. Nä, men det är väl inte unikt för förlossningar. Jag drabbades av inre skador efter en bilolycka. Det gjorde ungefär lika ont som att föda barn, men det är inget jag minns efteråt ändå

2. "Det är värt det" Ja, OK, men om nån skulle säga "för att ditt barn ska överleva och må bra måste vi hugga av dina ben, är det värt det?" så skulle jag naturligtvis svara OK, men frågan är om det ändå är en lycklig upplevelse.

3. Det är naturligt att det gör ont. Det är naturligt att det gör ont när man opererar knät, har tandvärk, bryter armen osv osv. Men det betyder inte att man måste vara tacksam över smärtan eller att man måste uthärda den.

4. Det är en positiv smärta. Som sagt, jag har spräckt mjälten och det gjorde precis lika ont, ingen som helst skillnad mot att föda barn. Smärta är smärta.

5. Det gick ju bra! (underförstått: så varför gnäller du?) Ja tack och lov för det. Men vad har det med min förlossningsupplevelse att göra?

Många tycker att förlossningen var en underbar upplevelse. Vad bra för dom, det unnar jag alla. Men vi som inte tycker det ska inte ses som otacksamma typer. Din smärta är inte min smärta, min ångest känner inte du. För mig blir det inga fler barn. (och ja: jag älskar mina barn, det behöver jag alltid lägga till efter att ha pratat om att jag hatar att föda barn. Som om det har med mina barn att göra?)