”Kärlek vid första ögon- kastet – en gång till”

Patrik Isaksson om uppbrottet, återföreningen – och tio år som artist

Samtidigt som Patrik Isakssons karriär gick på högvarv var hans privatliv turbulent med både skilsmässa och återförening med Sofia Rågenklint.

Nu sammanfattar han sina tio första år som artist med en samlingsplatta - och en sommarturné.

Han gifte sig, skilde sig, blev sambo och skaffade två barn. I den ordningen. Med samma kvinna.

Jag tar om det.

Han gifte sig, skilde sig, blev sambo och skaffade två barn. I den ordningen. Med samma kvinna.

Ni vet vad man brukar säga om sånt? Man brukar säga: Det är inte sant. Eller: Sanslöst! Eller: Skojar du? Eller: Sånt händer inte.

Men det hände Partik Isaksson och Sofia Rågenklint.

Låt oss ta det från början.

Det är 1999 och Patrik släpper sitt debutalbum ”När verkligheten tränger sig på”. Plattan innehåller bland annat ”Du får göra som du vill” och ”Hos dig är jag underbar”. Två låtar som växer ut till monsterhits. Inte bara allmänt populära låtar som lägger sig i mitten på listan, utan sånger som är som syret i luften, överallt och hela tiden. Albumet säljer i 140 000 exemplar. Kronan på verket kommer i form av tre grammisar, branschens finaste utmärkelse, i klasserna årets låt, årets kompositör och årets nykomling.

Det är ett genombrott det.

– Jag minns att jag ville släppa ”Hos dig är jag underbar” som andrasingel men var tvungen att vänta och vänta, för radion ville aldrig sluta spela förstasingeln ”Du får göra som du vill”, hahaha... De här låtarna – ja, ”Kom genom eld” också för den delen – lever kvar än i dag och spelas på radion.

I kölvattnet på succén följer två år av hårt, dagligt jobb: han spelar och gör promotion och spelar och gör promotion...

Bland annat låter han sig intervjuas av lokal-tv i Sälen. Den som intervjuar är Sofia Rågenklint.

– Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag åkte direkt hem och gjorde slut med min dåvarande tjej, säger Patrik Isaksson.

Han börjar åka i skytteltrafik mellan Stockholm och Sofia i Sälen. Eftersom direktkommunikationerna mellan platserna är skrala och Patrik inte har nåt körkort skaffar han sig vanan att åka till den större orten Mora och därifrån tar han taxi de sista 11 milen.

– Till slut lärde jag känna en taxichaffis och gjorde upp om ett kompispris, 700 spänn. Det var bara att ringa honom: Nu kommer jag!

Samtidigt som Patrik gör sig redo att matcha succédebuten och påbörjar arbetet med uppföljaren ”Tillbaks till ruta 1” (2001) flyttar Sofia till Stockholm och TV 4. De är unga, kända, framgångsrika, kära och gifter sig. Livet är en karusell.

– Vi träffades precis när vi båda slog igenom. Det var jobb, jobb, jobb. Vi hade inte nån egentlig vardag tillsammans. När vi var lediga hittade vi alltid på grejer, okej, nu drar vi till Amsterdam, liksom. Men till slut kom förstås den vanliga vardagen ikapp oss och då visste vi inte hur den skulle se ut. Vi hade inte landat. Det är ett konstigt yrke att vara artist, det har tagit mig tio år att lära mig leva med det.

Det var den klassiska konflikten mellan att å ena sidan vara där för varandra och å andra sidan förverkliga sig själv. Patrik har berättat att han ansåg att det fanns ögonblick när han kände att hans artisteri fick stå tillbaka till förmån för förhållandet.

Relationen blev hämsko istället för trampolin.

Problemen eskalerar, Patrik och Sofia separerar våren 2003, skilsmässan går formellt igenom i februari 2004.

Men bläcket har knappt torkat förrän skilsmässoparet blir ett kärlekspar igen.

– Det var kärlek vid första ögonkasten en gång till... Vi satt hemma i köket i min lägenhet på Södermalm och det var bara självklart att vi skulle bli ihop igen. Vi insåg att det aldrig var kärleken som hade saknats. Jag hade kommit hem efter en resa till Afrika, jag var där för att ta omslagsbilder till albumet "Vi som aldrig landat” (2004), och naturligtvis dragit på mig nån bacill och var sjuk. Sofia hälsade på och blev kvar. Hon gick aldrig hem igen.

Med facit i hand tror han att skilsmässan förde gott med sig. Den gav tid till eftertanke.

– Om vi inte hade skilt oss när vi gjorde det hade vi gjort det nu. För annars hade vi inte lärt oss hur vi skulle handskas med vissa känslor och grejer.

Återföreningen kröntes med två små kungar: Tim och Alex, i dag 3,5 respektive 1,5 år.

– Efter det att Tim hade kommit rörde jag inte en gitarr på åtta månader. Otrolig skönt, jag var bara hemmapappa, säger Patrik.

Men nu hänger den runt axlarna igen. Sommarens turnépremiär klarades av i torsdags på Gatufesten i Sundsvall och dagen före det släpptes samlingsplattan

”10 år – en snäll mans bekännelser”.

Titeln är en blinkning till mediabilden av honom som en genomtrevlig kille. En bild som för övrigt stämmer, han är genomtrevlig, men det är de flesta artister. Nej, det är på två andra punkter Patrik särskiljer sig. Han pratar mycket och snabbt. Oerhört snabbt och oerhört mycket.

Han är en verbal motsvarighet till James Joyce, irländaren som revolutionerade romankonsten med meningar som kunde vara 40 sidor långa och sakna skiljetecken. En intervju med Patrik förutsätter en bandspelare – för inte ens den flinkaste stenograf skulle hinna med i svängarna.

Det andra särtecknet är hans förmåga att skriva hits. Låtar med verser som bygger upp en stark förväntan, varpå refrängerna kommer över kullen likt ett kavalleri i full fart. Det går inte att värja sig. Eller som Patrik själv uttrycker saken:

– Sånger som alla kan sjunga med i. Till och med dem som inte gillar dem kan sjunga med i dem. Mina största hits är så stora.

Vid sidan av hitsen finns på albumet mera överraskande låtval, till exempel ett antal duetter med partners som Marie Fredriksson, Joey Tempest, Helen Sjöholm, Sarah Dawn Finer...

– Jag ville inte göra en tråkig greatest hits-platta där jag bara klämde in alla mina singlar. Istället är det en blandning av mina allra största låtar och annat. I duetterna får jag sjunga med vad jag tycker är Sveriges bästa sångerskor och sångare inom sina respektive genrer, säger Patrik stolt.

Han fyller 36 i augusti och var alltså förhållandevis gammal när han debuterade 1999. Den sena debuten var högst ofrivillig. Patrik hade fått sitt första skivkontrakt flera år tidigare, då som låtskrivare och frontfigur i britpopbandet The Andersons.

– Vi hade kontrakt med Polar, ABBA:s gamla skivbolag, och spelade också in en skiva. Men den las på hyllan i flera år. Jag var så förbannad på att den aldrig kom ut. Till slut blev jag så frustrerad att jag hoppade av bandet.

Den här typen av historier är oerhört vanliga i branschen, skivkontrakt, javisst, men sen händer av olika skäl lite eller ingenting. Det kan ta knäcken på den bäste.

Men Patrik Isaksson bara borstade dammet från axlarna och gick vidare. Flera av The Andersons låtar dök senare upp i svenska versioner på hans solodebut.

Han hade aldrig en tanke på att lägga av. Han älskar musiken i sig för mycket för att knäckas av ett skivbolagsstrul.

– Jag tror så här, att om drömmen är att lyckas, om det är det som är drivkraften, ja, då är det lätt hänt att man lägger av när man hamnar i den situation jag hamnade i. Men min dröm har aldrig varit att lyckas. Min dröm var att skriva låtar, repa, lira live, i vilket sammanhang var mindre viktigt. Jag minns att jag spelade på ”Motorcykelns dag” 1994 i Kungsträdgården och tyckte det var hur häftigt som helst. Får jag stå på scen och lira min musik är jag nöjd.

Det har han fått och gjort och på köpet lyckats bättre än de flesta. Och det kommer mera:

– Min drivkraft har aldrig varit större än i dag. Jag tänker inte lägga mig ner och dö. Jag slutar inte förrän jag fått det så bra jag bara kan och man blir aldrig färdig, det går alltid att göra det bättre.

Den yttersta drivkraften, eller kanske hellre, musikens exceptionella betydelse för honom, spårar han tillbaka till ögonblicket när hans mamma, Maggan, dog i en hjärntumör. Patrik var 15. Från och med då blev musiken en tillflyktsort, en terapisoffa, en känslokanal, ett heligt och eget rum.

– Sofia brukar säga att jag inte är rolig att ha att göra med när jag är inne i en skrivarperiod. De varar i ett halvår. Då gör jag ingenting annat. Jag blir en koma-Otto, jag strör grejer omkring mig, hör inte vad andra säger eftersom jag går och tänker på nån melodislinga eller textrad... Men jag måste jobba på det viset. Jag måste ha tid. Låtarna måste växa fram.

Det är på låtarna och deras genomslagskraft i radio och på listor Patrik lever. Det gäller i rätt hög grad alla artister. Men sådana som Håkan Hellström och Kent, för att ta två exempel, har en grundstomme av mer eller mindre fanatiska fans som likt arméer rusar ut och köper varje ny skiva eller biljett till varje ny turné. Den typen av fans som tycker att ”intressanta misslyckanden” verkligen är intressanta och inte bara misslyckade.

Patrik Isaksson har inte den sortens publik och behöver därför kontinuerligt nya låtar som är starka nog att söka upp lyssnaren.

– Jag brukar säga att jag återvinner mina fans varje gång jag släpper en skiva. Mina fans är inte hard core. De springer inte ut och köper skivan första dan. De kanske inte ens håller koll på att jag ska släppa nåt nytt. Jag har alltid sålt bra – men långsamt. Försäljningen puttrar på.

Jag undrar: Hur ser ett Patrik Isaksson-fan ut?

– Det märker jag när jag är ute på skivsigneringsturnéer. Det är... hårfrisörskor, hahaha. Nä, men vanliga människor, såna som jag.

Med andra ord: snälla män och kvinnor med förmågan att känna igen en bra melodi när de hör den.

Senast köpta..

Grej: En myggdödargrej som går på gasol.

Cd: ”Raising sand” (2007) med Robert Plant & Alison Krauss.

Plagg: Vit skjorta från Grandpa, en kanonaffär (och skjortan syns på bilderna).

Bok: Arn-trilogin som talbok, lyssnat på den i bilen.

Semesterresa: Mallorca.

5 favoriter

Album: ”Goodbye yellow brick road” (1973) av Elton John.

Konsert: Emmylou Harris 1996 på Vattenfestivalen i Stockholm.

Plats: Äppelbo i Dalarna, Sofia är därifrån, och vi kommer att flytta upp när vi hittat det perfekta huset.

Sångare: Paul Rodgers som var med i Free och Bad Company.

Låt: Under pressure (1981) med David Bowie och Queen.