Jag vill inte vara en trög mamma och missa något
Jag läste att elever i Sverige mår sämre än någonsin.
Jag drabbades av sansad panik och sprang bort till barnens skola.
”Vad gör du här?” ville de veta när jag satte mig ner och följde mattelektionen med andfådda rosor på kind.
Det hela var lite stört och lite sött på samma gång, men jag är så rädd att jag ska missa något. Jag vill inte vara en trög mamma.
Om Sverige är befolkat av en massa ungar som inte mår bra i skolan så betyder det att på varje elev finns minst en förälder i andra änden som inte har koll.
Varför har man inte det?
Hur kan man tro att skolan ska ta ansvar för hur våra elever mår?
Det är fullständigt orimligt att en grupp yrkesarbetande människor med en statuskurva som ser ut som ett snöre mot en vägg en vindstilla dag ska göra allt och lite till och sedan rätta prov och veta hur alla i rummet mår.
Någon gång under tonåren inträffar en kemisk reaktion i den inte fullt utvecklade hjärnan. Man är ful och fet och värdelös och vad är egentligen meningen med allt? Och mitt i denna känslomässiga gegga ska unga människor prestera. Det finns de som går igenom gymnasietiden och mår bra, har jätteroligt och får skyhöga betyg.
Gratulerar. Men många drar benen efter sig och undrar vad det ska vara bra för det här med att finnas till. Amen asså liksom varför?
Det är psykiskt påfrestande att befinna sig mittemellan det barnsliga och det vuxna.
I tisdagens ”Studio Ett” berättade Johan Egonsson, ett före detta våldsamt skinhead, om hur han som tolvåring försökte hänga sig i föräldrarnas källare.
Hur kan någon vara så ensam, utsatt och mobbad utan att någon vet om det och GÖR NÅGOT ÅT DET.
Jag satt i bilen på Coops parkering och grät åt bilden av en rödhårig pojke som fäster ett blått rep i en takbjälke.
Kanske kan en lyckocoach vara ett häftigt inslag som byts ut mot en svenskalektion men ungdomar behöver mer.
De behöver kärlek och engagemang.
Samt en förnumstig krönikör som berättar att det alltid blir bättre.
För det blir det.