”Det stora sveket är att låta bli när det behövs”

Daniel Pernikliski: "Hur många par har inte väntat i evigheter för barnens skull?"

helskärm

Jag minns att mina föräldrars besked om att de skulle skilja sig kom som en stor smäll, trots att det nog inte var någon större överraskning egentligen. Till slut tror man ju att de infekterade bråken ska höra till vardagen, även om det gör en till en ledsen och orolig människa.

De hade kommit på den briljanta idén att berätta för min syster en vecka tidigare – mig ville de vänta med för att inte förstöra min födelsedag. Det var synnerligen puckat. Mitt trettonårskalas blev säkert lite gladare för mig, vad nu det spelar för roll, men jag undrar hur det kändes för min syster att leka hel familj, när allt hade rasat.

Det verkar vara mer regel än undantag att smartcentrat i hjärnan får kortslutning hos människor som står inför en skilsmässa, eller funderar på en. Hur många par har inte väntat i evigheter med att fatta beslutet att överge ett dött förhållande ”för barnens skull”? En jättebra taktik för alla som har barn som älskar bråk och olyckliga föräldrar – en värdelös taktik för alla andra.

Däremot är det ett effektivt sätt att skjuta upp någonting som är jobbigt för en själv.

Om jag bara föreställer mig att min flickvän och jag skulle separera, så är min allra första tanke att det skulle bli fruktansvärt jobbigt för mig att inte få vara med mina barn med samma regelbundenhet som nu. Tanken på hur barnen skulle uppfatta skilsmässan kommer lite senare. Jag tror inte att det gör mig till någon som är kallare och mer egoistisk än någon annan, utan bara till någon som inte behöver ljuga för mig själv – just nu.

Skulle det verkligen bli aktuellt skulle jag säkert skydda mig med klassiska lögner, precis som alla andra.

Och det är verkligen synd, för en skilsmässa är inte ett svek mot barnen, utan ett försök att göra tillvaron bättre för alla. Det stora sveket är att låta bli när det behövs.