De övergivna döttrarna

Maria, 23, en av 100 000 svenska flickor som har vuxit upp utan sin pappa

KÖPENHAMN

Vart tionde barn i Sverige växer upp helt utan kontakt med sin pappa.

Nu har flickorna tröttnat på att det alltid pratas om pojkar utan manlig förebild. Nästan 100 000 svenska tjejer växer upp utan att någonsin få träffa sin far.

Aftonbladet ska i två dagar berätta om de övergivna döttrarna.

I dag: nätverket Lost Daughters United sprider sig över världen med stormstyrka. Vid frontlinjen - svenska Maria, 23.

Maria Bäck, 23, tittar sig snabbt runt och smäller sedan upp ett vitt klistermärke på en pelare.

"Var är din pappa, tjejen?", står det på engelska.

De övergivna döttrarna har tröttnat på att inte synas.

Tjejer som överges av sina pappor lägger ofta skulden på helt fel person - sig själva.

Men forskarna intresserar sig mest för killarna.

Har funnits en spärr

Maria kunde inte förstå varför ingen någonsin pratade om vad det innebär att som tjej växa upp utan pappa.

- Även med nära vänner som man kan prata med om sånt som gör en ledsen har det funnits en spärr när det gäller detta, säger Maria, som själv inte haft någon kontakt med sin pappa under uppväxten.

Det blev startpunkten för nätverket Lost Daughters United - förlorade döttrars förening.

I våras la Maria upp en hemsida på internet där tjejer som övergivits av sina pappor kan skriva sina berättelser och läsa andras.

Massor av mejl

Behovet var enormt. Nu rasar mejlen in från hela världen.

- Det växer hela tiden. En del har sagt till mig att det förändrat deras liv. Jag har fått mejl från folk som är 50 år och hela livet gått och förnekat att det är ett problem för dem, säger Maria.

Syftet med Lost Daughters United är att skapa debatt och på sikt förändra attityder kring papparollen. Det är dags att kasta tillbaka bollen till farsan, att "göra en faderslös revolution".

- Det handlar om att ta bort ett tabu, att öppna upp en diskussion. Jag vill vända på begreppen, det är inte dottern som ska känna ansvar för sin pappa, säger Maria.

En gemensam nämnare bland de tjejer som hör av sig till nätverket är känslan av att vara avvisad och att ha gjort något fel.

- Man skäms över att vara bortvald. Man undrar vad man skulle gjort annorlunda för att vara den där perfekta dottern som fått pappa att stanna eller komma tillbaka, säger Maria.

På Lost Daughters Uniteds sajt går det också att beställa klistermärken med texter som "Pappa hittade en ny familj" och "Egentligen är jag inte förlorad".

Maria tar med Aftonbladet på en runda på Rådhusplatsen i Köpenhamn, där hon numera bor, och sätter upp ett par klistermärken i folkmyllret.

- Att sätta upp klistermärken är en konkret sak. Det är alltid någon som kommer fram och frågar vad man gör och då måste man konfrontera sin situation. Då har man berört det och visat att det är okej att fråga, säger Maria.

Hennes egen pappa försvann redan innan hon fötts. När hon var 20 år sökte hon upp honom för första gången. Han gick med på att träffas under förutsättningen att hon aldrig mer kontaktade honom.

"En bit på väg"

- Det gav en känsla av avstamp. Jag stod framför honom och fick säga hur illa han gjort mig och han kunde inte blunda för det. Det gav en otrolig känsla.

Marias blick är fast och intensivt blå, hållningen är självsäker. Hon ger intryck av att ha lämnat mycket bakom sig. Riktigt så enkelt är det inte.

- Jag har kommit en bra bit på väg, men jag får fortfarande kämpa. Det är inte bara att rycka på axlarna, skälla ut sin pappa och sen är allt bra, säger Maria.

- Men jag har helt slutat fråga mig varför han gjort så här. Jag väntar inte på honom längre. Det här gör jag för mig och andra i min situation, inte för honom.

Just nu spelar Maria in en dokumentärfilm om flickor som växt upp utan pappa. Det blir besök i bland annat Köln, Aten och Vancouver.

Redan finns avtryck av hennes nätverk världen runt. Lost Daughters United-klistermärkena har synts på såväl Trafalgar Square i London som Götaplatsen i Göteborg.

- Jag gör klistermärkena hemma på min dator. De är väl inte världens bästa, de regnar bort på två dagar. Men de är en symbol som visar att man kan gå ut och göra en skillnad.

430 000 barn lever utan sina pappor

Läs också:

Tobias Brandel