"Jag tog min son på armen och flydde"

Komikern Zinat var 19 år när hon rymde från tvångsäktenskapet

helskärm

Med sin tvåårige son på armen flydde hon från mannen hon blivit bortgift med som sextonåring.

I dag bor Zinat Pirzadeh i Sverige och är en av världens få iranska stå-upp-komiker.

–?I mitt land skulle jag bli avrättad för mina åsikter.

helskärm

Zinat Pirzadeh, 40, var sexton år när hennes föräldrar gifte bort henne med en äldre man. Kort därefter flydde de till Sverige från ett Iran i kaos, undan krig och bomber. Kvar i Iran lämnade de sin enda dotter.

–?De gjorde det som de trodde var bäst för mig då, trodde jag skulle få det bra hos min make, säger Zinat.

Hon sitter vid matsalsbordet i sin lägenhet utanför Stockholm, två katter sover i det färgrika och varmt inredda rummet. Zinat berättar sin historia med inlevelse, skrattar ofta, blir tårögd ibland. Hon har nära till alla sina känslor och är inte rädd för att visa dem. Kanske är det därför hon sedan hon kom till Sverige har tillbringat en stor del av sin tid på scen. Zinat är förmodligen den enda iranska kvinna som ägnar sig åt stand up comedy offentligt.

"Bröt roligt"

–?Fast det var lättare att vara rolig när jag inte pratade så bra svenska, jag bröt så roligt då, säger hon och skrattar.

Som ung nybliven mamma befann sig Zinat så långt bort från den svenska humorscenen man kan komma. Hon bodde i Teheran med sin man under flera år, en tid som hon beskriver som en fängelse­vistelse.

Zinat blev väldigt begränsad i sin vardag efter bröllopet, fick inte röra sig fritt, var tvungen att lyda sin makes minsta vink och var mycket utsatt.

Zinat säger att hon blir trött av att berätta om tiden efter bröllopet.

–?Men jag måste berätta. För att mina medsystrar ska ta sig i kragen och förändra sina liv.

–?Om jag har lyckats så kan alla gör det, säger hon.

Hade ingen att fråga

Att ta ut skilsmässa var det inte tal om. Zinat födde en son, Armand, när hon var 18 och fick på egen hand lista ut hur man tar hand om ett litet barn. Hon hade ingen i sin närhet att fråga om råd.

Hon berättar att hon en gång i början av sitt äktenskap försökte ta sitt liv för att komma undan, men är så glad att hon överlevde.

–?Ofta tror man att hoppet är ute, men hoppet är det som dör sist. Mina ärr på armarna får jag leva med hela livet.

När hennes son var två år insåg Zinat att hennes tillvaro aldrig skulle bli så som hon önskade i Iran. Det som till slut fick henne att ta steget och fly kallar hon i dag för ett mirakel. Innan Zinat berättar om sitt uppbrott kastar hon en blick på sina två katter. De sover i varsin fåtölj ovetande om sitt symboliska värde i Zinats svenska vardag.

Gjorde som kattmamman

–?Jag satt en dag och såg ut genom fönstret, såg några barn som sköt sten med slangbella på en kattmamma på ett tak mittemot, berättar hon.

Kattmamman, som hade sina nyfödda ungar på taket, flydde undan anfallet men tog med sina kattungar i flykten. En unge i taget lyfte hon i munnen och bar i

säkerhet upp på ett tak bredvid. Barnen fortsatte skjuta på henne men hon gav sig inte förrän alla ungarna var flyttade till taket dit barnens stenar inte kunde nå.

–?Jag såg på och insåg att det var så jag också måste göra, säger Zinat.

–?Föra mig och min unge i säkerhet.

Så hon tog sin son i famnen, gick ut ur huset och bort från makens makt. Hon hittade en telefonkiosk, därifrån ringde hon till sin mormor som också bodde i Teheran.

–?”Jag har lämnat honom”, sa jag bara. ”Bra”, sa mormor och bad mig komma hem till henne.

Mormor var speciell

Zinats mormor var en mycket speciell kvinna. Hon levde ensam efter sin makes bortgång och hade mycket svårt att visa känslor. Men Zinat var hennes favorit

och hon hjälpte till med kontakter med folk som kunde hjälpa Zinat att ta sig till sina föräldrar i Sverige.

–?Det talas mycket illa om flyktingsmugglare, säger Zinat.

–?Men det finns också sådana som jobbar för att hjälpa folk.

Hon hamnade först i Stockholm, bodde några månader hos sina föräldrar utanför Stockholm. Men de hade svårt att acceptera att Zinat lämnat sin make.

–?I dag har jag och mina föräldrar en fin kontakt, men just då klarade jag inte av att hantera deras besvikelse, säger Zinat.

Rädd för att tolken skulle skvallra

Att hon i nästan tre år framåt skulle tvingas hålla sig gömd visste hon inte då hon i början av 1992 tog med sig Armand till en flyktingförläggning i Jörn utanför Skellefteå.

–?Jag pratade ingen svenska, tolken de hade på Migrations­verket var man. Jag var rädd för honom, att han skulle skvallra för min make i Iran. Jag vågade inte berätta om det jag blivit utsatt för.

Avslaget på hennes asylansökan kom när de bott några månader i Jörn. Zinat stannade ändå kvar i Sverige, att återvända till Iran var inget alternativ och än i dag har hon inte vågat åka tillbaka.

–?Jag åker aldrig tillbaka, jag rymde med livet som insats och kan aldrig någonsin sätta min fot där igen. Hemlängtan är som ett öppet sår som värker jämt.

Att rymma från sin man i Iran är att göra det mest otänkbara av allt, förklarar Zinat.

Levde gömd i Norrland

Att leva gömd i en liten norrländsk by kan också tyckas som otänkbart för en kvinna vars yttre närmast påminner om en persisk prinsessas. Zinat stack ut i Västerbotten. Men hon hade inga större problem att hålla sig undan lagens långa arm i Jörn. Alla i byn kände henne, och många stöttade.

–?Norrlänningarna lät mig och Armand vara ifred.

Tiden i Jörn och senare också Boliden och Skellefteå minns Zinat i dag som en svår tid, ekonomiskt och känslomässigt. Men den var också full av medmänsklig kontakt, gav henne en tro på människor, hopp om att det finns godhet.

–?Rektorn på komvux lät mig studera på skolan fastän jag egentligen skulle utvisas. Kunskap är för alla, sa han.

I dag har hon ett hus däruppe, en stuga utanför Glommersträsk där hon försöker spendera så mycket tid hon bara kan. Zinat trivs i Norrland.

Gjorde ingen skillnad på killar och tjejer

Som liten var Zinat en högljudd tjej som älskade att få andra att skratta. Hon minns fortfarande de förebrående blickar hon ibland fick från vuxna då hon skrattade för högt eller pratade för ivrigt.

–?Mina föräldrar gjorde aldrig någon skillnad på mig och mina bröder när jag var barn, det är jag dem evigt tacksam för i dag.

Det tog tre år innan Zinat och Armand fick permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det som krävdes var att Zinat med ord kunde förklara vad hon varit med om, att hon vågade ta plats, tro på sig själv och berätta sanningen.

–?När jag kom var jag ju nästan paranoid, rädd för allt. Men åren i Norrland gav mig tillbaka min tro på mig själv och mitt värde, det jag fått lära mig under min uppväxt.

Zinat har lärt sig att använda alla sina talanger för att klara sig här i livet. När hennes asylansökan beviljades flyttade hon till Stockholm, för att studera och jobba.

Torkade rumpor och var fotomodell

Lille Armand fick glatt följa med på det mesta.

–?Ett tag jobbade jag i hemtjänsten och som modell samtidigt som jag pluggade. Då Armand skulle berätta vad jag jobbade med på dagis sa han en gång att hans mamma torkade rumpor och var fotomodell.

Efter några år var hon färdigutbildad studievägledare, men inte alls nöjd med att ”bara” jobba med det. En kurs i retorik, som hölls av komikern Adde Malmberg, tog henne vidare in i komikens värld. Där trivs hon.

–?Man kan väl säga att jag numera ägnar mig åt en buffé av olika yrken, säger hon.

Mamma igen med en svensk kille

Att hon dessutom blev mamma igen för några år sedan, denna gång med en svensk kille, gör att hon har en hel del att stå i. Lille Caspian är två år gammal.

Om allt går som det ska kommer hon till hösten vara klar med en roman som delvis är självbiografisk. Hon skriver för hand, för det mesta på små lappar här och där, och en del minnen är smärtsamma att få ned på papper.

Men Zinat är inte den som låter de negativa minnena och känslorna ta över. Hon är fast övertygad om att alla har möjlighet att påverka sina liv i positiv riktning.

–?När det är som svartast kanske man inte tror att det går att förändra någonting, men det gör det, jag lovar. Det är bara att vända sig i från mörkret och se det ljusa i livet, ge inte upp.