”Jag erkänner: Jag har använt mitt kön som alibi”

Petra Mede frågar sig: ”Finns det egentligen någon moralisk aspekt att lägga i detta? Whatever works liksom.”

helskärm

Jag ska ta en härlig varm dusch en kväll efter att jag har uppträtt. När jag tar tag i munstycket på duschen märker jag att själva slangen sitter fast i någonting under badkaret. Jag får bara upp slangen till hälften och får stå halvböjd och duscha. Så står jag i tre veckor. Ja, alltså inte utan uppehåll, men varje gång jag duschar.

Mitt bubbelbadkar monterades upp en gång av två starka män och sedan dess har jag inte rört det. Jag visste inte ens att det inte satt fast i väggen.

När min händige svåger kommer på besök berättar jag hur jobbigt det är att stå på knä och duscha men att man vänjer sig. Han tittar på mig som ­vore jag kommen från en annan planet. Han går fram till badkaret, tar tag lite lätt i kanten och flyttar ut det. Han kommer med lätthet åt slangen, drar ut den och flyttar sedan tillbaka badkaret. Jag uppskattar tiden till en och en halv minut.

En granne till mig har två döttrar. Den ena vill och klarar också allt själv. Den andra ser till att systern hjälper henne. Bägge sätten fungerar. Båda tjejerna når sitt mål. Finns det egentligen någon moralisk aspekt att lägga i detta? Whatever works liksom.

Jag tycker inte att det finns något egenvärde i att alltid vara autonom. Tvärtom, många av mina grannar har jag lärt känna just för att jag behövt deras praktiska eller tekniska hjälp. Men priset kan ibland vara att man får duscha i en ställning så armarna går ur led. För det är inte alltid granne eller svåger kan vara på plats så snabbt som man önskat.

Och känslan när jag i söndags, på egen hand, listade ut hur en toalettsits sitter fastskruvad, var också mer tillfredsställande än jag kunnat ana. I rena euforin åkte jag och köpte en illrosa sits i porslin.

Så det är kanske dags att jag börjar kavla upp ärmarna lite oftare.

Jag känner mig träffad av Karin Adelskölds iakttagelser. Det är inget snack om att jag använt mitt kön som alibi för att be om hjälp med saker som jag faktiskt, om än på tio gånger så lång tid, skulle kunna klara av själv.

Nere på Statoil finns det så gulliga killar som ofta hjälpt mig att kolla lufttryck i däcken, mäta oljenivån och hälla i spolarvätska. Det där ska jag klara själv nu. Förutom just i morgon, då jag har lite bråttom.

Men sen, gången därpå, då fixar jag det själv. Såvida de inte insisterar, ­förstås. Men sen … då jävlar.