Förlossningen

"Jag duschade, vrålade, tog lustgas och bad om nåd"

Utdrag ur nya boken Uppdrag: Mamma, av Emma Hamberg

(Albert Bonniers förlag)

...det är något visst med att åka taxi till BB. Man vet att nu är det sista gången jag åker som "icke-mamma". Klockan var nästan halv tolv på kvällen. Det regnade och vi var konstigt fnittriga. Jag hann knappt lägga mig på britsen för en lättare undersökning, så satte värkarna igång. Och täta som attan var de. Jag minns inte mycket, jag bara flöt med. Jag visste ingenting om krystningar eller bedövningar, hade liksom inte hunnit komma till det kapitlet. Jag fick bara ta det som det var. Jag duschade, vrålade, tog lustgas och bad om nåd. Jag ville att de skulle sticka en fet jävla spruta i min rygg så det där onda försvann. Någon började badda mig på ryggen med små bomullstussar och precis när jag skulle få lite frid sa det att det är försent.

Nu kommer ungarna ut och den här sprutan kommer inte hinna värka. Rummet fylldes med läkare, studenter och systrar. Hur många som helst. En tvillingfödsel kräver det. Agi stod alldeles gråblek längs väggen. Man kan ju bli sinnesjuk på olika sätt under en sån här situation. Många blir aggressiva och ber sin barnmorska att huvudet av sig själv och försvinna ur deras åsyn. Men jag blev tvärtom (ännu mer sinnesjukt egentligen). Under värkarna skrek jag som besatt, och under pauserna konverserade jag mina läkare. Jag bad om ursäkt att jag inre riktigt uppfattat deras namn, jag drog vitsar och försökte höja stämningen. När jag bagsade på mig bad jag väldigt mycket om ursäkt och frågade om jag skulle hjälpa till att torka någonstans. Läkargänget bad mig i princip att hålla käften. Jag fick inte in krystningen riktigt heller, jag bara skrek. Men på skrik föds ju inga ungar. Barnmorskan tryckte ner min haka mot bröstet, och när hon gjorde det flög Ditte ut. Det gjorde skitont, men det gick fort! På alla sätt. Lilla Ditte försvann från rummet. Jag hann inte ens få se henne, jag visste inte ens att det va ren hon. Hon försvann med sin pappa och ett helt gäng vitrockar. Barnmorskan klappade mig med svala händer och sa att nu kunde jag vila lite. Lögnerska. Det satte i gång igen på stubinen. Än en gång den där brinnande känslan, som om hela mitt underliv stod i lågor. Och än en gång kom en liten skrutt utfarande. Sju minuter efter Ditte.

Nåmi fick jag hålla innan de sprang iväg med henne. En liten röd, blå, rosa varelse med alldeles svart hår. En flicka. Jag grät inte. Jag skrattade inte. Jag var bara chockad. Och jäkligt ensam. Plötsligt låg jag där. Mina två barn var borta, jag visste ingenting om dem. Agi var borta. Nästan hela läkarkåren var borta. Det var bara jag, en sköterska som sydde ihop mig och en stank av blod kvar i rummet. Jag började se det hela som en amerikansk snyftarfilm. Då började jag gråtade. Då fattade jag vad som hänt. Att jag fött två barn. Att jag knappt fått hålla dem, att jag inte visste om de levde ens. Jag storgrät, klockan var runt halv fyra morgonen och regnet piskade mot rutorna på Södersjukhuset. Agi kom tillbaka. Han berättade att allt gått bra. Att våra båda döttrar levde, att de var små, men helt friska.