”Jag gjorde en high five och grät”
Malin Wollin om att få barnen att läsa
Det är lätt att bli rysligt mörkrädd när man läser om den ebbande läslusten bland barn och ungdomar. Jag blundar och håller för öronen och låter LALALALALALA.
I ungefär trehundra krönikor har jag berättat om föräldramötet på dagis när vi pratade om godnattläsning varpå en pappa utbrister:
”Men om man börjar med det så måste man ju göra det varje kväll sen!”
”JAA, dumfan” sa jag inte då.
Men snälla rara Herr Dumfan, det är ju precis det som är så fantastiskt, att barn trots sina uppkopplade liv, trots sin hysteriska uppsyn under dagen ingenting hellre vill än att lägga sig tätt intill sin varma förälder som luktar vuxen och stickad tröja och lyssna på en bok.
Själv har jag kämpat hårt för att barnen ska få upp lästakten och uppleva den där porten till precis allt som öppnar sig när det lossnar ordentligt.
Jag har köpt böcker, tagit med dem till biblioteket, uppmuntrat dem att läsa när de har svårt att somna om kvällarna. Jag har peppat och peppat. Men jag har inte märkt av något läsande.
Härom kvällen kom jag in i min dotters rum och sa godnatt.
”Du kan väl läsa den här boken” sa jag och plockade ut ett exemplar från hennes bokhylla.
”Den har jag redan läst” sa hon.
Och jag fick skärpa mig väldigt mycket för att inte låta:
”HAR DU? ÅÅÅHH SÅ GLAD JAG BLIR!”
Istället lyssnade jag när hon berättade om sin favoritförfattare, Mårten Melin, och att hon ville ha fler böcker av honom.
”Okej” sa jag neutralt och gick ut till Joachim, gjorde en high five och började gråta.
Kämpa kämpa kämpa. En dag lossnar det och då öppnas den.
Porten till precis allt.
Aftonbladets