”I skolan ska alla ha samma chans”

Men Daniel Pernikliski tror att det alltid kommer vara svårt att kompensera för det försprång som vissa barn har

helskärm

Pappa brukade skälla på mig om jag inte slog upp sådant som jag inte visste vad det var, när jag var liten.

Nya ord, personer, länder, historiska händelser och så vidare.

Jag ville alltid att han skulle säga direkt hur någonting förhöll sig, för det var så outsägligt tråkigt att slå i ordlistor och uppslagsböcker, tyckte jag.

Hellre levde jag i ovisshet.

”Slå upp det, det är så man lär sig!”, brukade han säga med barsk stämma.

Han hjälpte gärna till och förklarade, bara jag försökte själv först.

Det var ett riktigt taskigt beteende tyckte jag då, men det ledde till att jag började, om än motvilligt, att utveckla det till en vana.

Plötsligt kom jag på mig själv med att slå upp saker av egen fri vilja, utan att känna något motstånd.

Jag var absolut ingen stjärna i skolan, men jag är säker på att min uppfostran har haft en positiv påverkan på mina resultat.

Det är inte särskilt överraskande att det finns ett tydligt samband mellan föräldrars utbildningsnivå och barns prestationer i skolan.

Växer man exempelvis upp i ett hem utan böcker, med föräldrar som skyr läsning som pesten, är det naturligtvis mindre chans att man själv intresserar sig för böcker.

Graden av utbildning påverkar vad man har för sorts samtalsämnen i hemmet, ordförrådet och hela synen på kunskap – att det är någonting värdefullt.

I skolan ska alla ha samma chans, det måste vara en av de viktigaste uppgifterna att hela tiden sträva efter det.

Men hur bra skolan än blir kommer det alltid att vara svårt att kompensera för det stora försprång som vissa barn har.

För de som lyckas bäst tror jag inte att de handlar alls lika mycket om huruvida de får läxhjälp i hemmet eller inte, som det handlar om att de tidigt har utrustats med en positiv inställning till lärande.