”Det är dags att vi vågar göra bort oss”

helskärm

”Kom ihåg en sak, det är alltid roligare att säga ja än att säga nej.”

Det var de sista orden en ung folkpartist ropade efter mig innan jag slank ner i tunnelbanan vid St Eriksplan i Stockholm. Det var för många år sedan och den unge mannen ville få mig att rösta JA till euron. Han var hur jobbig och påstridig som helst. Trots det etsade sig den där meningen kvar i mitt huvud.

Det är naturligtvis ­inte så enkelt och jag kan själv räkna upp ett otal gånger när jag verkligen borde ha sagt nej. Som till exempel till att fortsätta ­dansa den där gången när jag knappt hade någon känsel i ena benet. Kanske hade jag i så fall inte suttit här nu med en krum och värkande rygg.

Men fler är nog ändå de tillfällen där jag sagt ja och utgången har blivit överraskande positiv. Som till exempel när min kompis frågade om vi skulle ställa upp i en tävling i ståuppkomik för några år sedan.

Det som är lite lurigt när man säger ja är att man i samma sekund utsätter sig för en risk, den att allt kan gå käpprätt åt helvete. Och det tycks mig, i all fall inom min yrkeskår, som om män är lite mer benägna att ta den risken. Varför? Inte vet jag. Men kan jag få lov att lansera min egen, helt ovetenskapliga teori? Nej säger ni. Men säg ja i stället.

Så, här kommer den: Vi kvinnor blir alltjämt socialt itutade att den viktigaste egenskapen för oss är att vara behagfulla. Och det rimmar dessvärre dåligt med att sticka ut, göra bort sig eller helt enkelt göra ­dåligt och fel.

Så länge vi inte släpper den behageriambitionen sitter vi fast. Det blir liksom alltid tryggare att säga nej. För det är ju så smärtsamt, det svider så in i helvete, när man misslyckas.

Men det är liksom ­priset. Det är som på börsen: Ju högre du satsar, desto högre är risken. Och den enda som alltid vinner är din placeringsrådgivare. Men hans liv vill du ändå ­inte ha.

Karin Adelsköld har verkligen rätt när hon säger att det behövs fler kvinnor som gör bort sig. Män gör det ju hela tiden, om och om igen. Det är bara det att de är så många så de försvinner i mängden. Kvinnliga chefer eller programledare märks mycket mer, så länge de är i minoritet.

Kanske att vi, i kvinnlig solidaritet, för våra framtida medsystrar, får ta det oket, att tacka ja och ibland skämma ut oss riktigt ordentligt. Vi får tänka att det betalar sig med tiden.

Vaddå? Hur jag röstade i euro­frågan? Jag röstade JA förstås. Jag ångrar mig.