”Vi är båda samlare utan några pengar”

Daniel Pernikliski förstår inte varför Spara skulle dras till Slösa och fattig till rik

helskärm

När min flickvän och jag bytte varsin lägenhet mot en gemensam större hade vi flytten från helvetet.

Det var flera faktorer som spelade in, såsom att flytten ägde rum en ovanligt het sommardag och att allt skulle upp tre trappor utan hiss – men inget av det var det värsta.

Nej, det värsta var att jag, en samlare av rang, hade förälskat mig i min överman när det kommer till samlandets ädla konst. Tillsammans hade vi nog med saker för att tillgodose ytterligare tre-fyra familjers behov. Tre-fyra familjers behov av skräp.

Tolv vänliga (åtminstone till en början) vänner ställde upp och det ordnades en langarkedja i trapphuset, med en ansvarig på varje avsats.

I takt med att krafterna började tryta och svetten lacka fick skämten i kedjan få en tydligare och tydligare underton av irritation.

Möjligen rent av förakt, men det är bara spekulationer.

Exempelvis tycktes de inte alls förstå varför vi hade med oss två på sitt innanmäte tömda tv-apparater.

De verkade tycka att en tv som möbel har tjänat färdigt sitt syfte när tv:n i den är borta.

Ett tankesätt som var obegripligt för oss – trästommarna som var kvar var fina och vi måste absolut bygga någonting av dem.

Det har vi naturligtvis ännu inte gjort. De står på vinden sedan några år tillbaka och väntar ivrigt på sin kreativa förvandling.

Och så pratar man om opposites attract – att spara skulle dras till slösa och fattig till rik – det förstår jag inte alls.

För oss fungerar det annorlunda – vi är båda samlare utan några pengar att tala om.

Har man träffat någon som förstår en uttjänad tv:s fulla potential gör man klokt i att hålla fast vid den.

Men det får inte gå överstyr – gränsen för vansinne går vid tre apparater.

Puh.