”Vi har gjort nästan allt fel”

Terri Eriksson är lyckligt gift trots "missar" i kärleksreceptet

helskärm

Äntligen har det där receptet på långvarig lycka kommit.

Nästan tio år för sent i mitt fall.

Jag och min man har gjort nästan allt fel.

Vi har inte:

Två års åldersskillnad. Och detta går ju inte att lösa ens med intensiv parterapi.

Två gemensamma hobbies. Eller det beror på vad som räknas som hobby. Är skvaller och nördmusik hobbies? Eller är det bara förströelse?

Ätit två romantiska middagar ute varje månad. Alla goda ting tycks vara två eller tre i den här undersökningen. Nåja, vi har två barn, varav det ena är två år. Det betyder att de romantiska middagarna får vänta tills vi har fått tvååringen att uppskatta barnvakterna.

Myst i soffan tre kvällar i veckan. Vem hinner med soffmys varannan dag? Vi har kvällsjourer, föräldramöten, läggningar, årsstämmor i föreningen, räkningar att betala och den så hyllade egentiden. Fast förra veckan kräktes nog barnen i soffan tre kvällar, det kanske väger upp?

Tre telefonsamtal, mejl eller sms på jobbet. Ska samtalen handla om kärlek? Eller är det okej att snacka om att vagnen har punka, vem som ska handla ost och att nycklarna är borta?

Väntat två år och två månader med att få barn. Fuck! Det blev ju helt fel! Och det är, liksom åldersskillnaden, också oåterkalleligt.

(Vad gäller sexlivet behåller jag den informationen för mig själv.)

Men faktiskt – vi har mötts genom vänner och gift oss efter nästan tre och ett halvt år tillsammans.

Kanske finns det hopp.

Kanske kan vi ändå fortsätta att älska varandra trots bristen på restaurangbesök, fel ålderskillnad, oklara gemensamma hobbies och allt det andra som gått så fruktansvärt snett redan från början.

Nä, seröst. Vet ni vad jag tycker om den typen av undersökningar?

Trams, bara trams.

Även de som tillverkade ”receptet” måste förstå att det inte går att räkna ut ett genomsnitt på ålder, sms och tid man känt varandra innan första barnet kom för att hitta en lyckoformel som andra kan följa.

Alla har sina individuella skäl till varför saker har funkat. Och det handlar garanterat mer om värderingar och kommunikation än om antal år mellan första dejten och giftermålet.

Jag tänker på min farmor, som fick frågan om hur hon stått ut med min excentriske farfar under alla år:

”Han var arbetsam och söp inte upp lönen. Dessutom hade han en älskarinna som han ofta var hos, så man slapp träffa honom hela tiden.”

Ja, det är ju också ett lyckorecept.