"När pappa kom hem åkte rottingen fram"

Läsarna berättar om barnmisshandeln

Jag blev slagen och utsatt för psykisk misshandel i flera år av min pappa. Jag vågade inte berätta för någon om detta, allra minst min mamma som då bodde på annan ort.

Aldrig någonsin reagerade släktingar eller grannarna i trappen. Jag vet att det var tillräckligt lyhört för dem att höra vad som försiggick hemma hos oss.

Jag har stora problem med självförtroendet och tänker ständigt på detta.

Idag låtsas min pappa att ingenting har hänt och att vi haft en idealisk barndom hos honom. Jag är fortfarande för rädd för honom för att kunna ens försöka tala med honom om allt som hänt.

Det finns dagar då jag hatar honom.

Eva

När jag var liten fick jag en smäll av morsan lite då och då, mest för att jag var ganska bångstyrig.

Men när jag blev äldre vågade hon inte mer . När jag själv fick barn, hade jag med det som lärdom att man inte behöver slå. Det räckte med att jag sa till ordentligt och förklarade att man inte gör så.

Jag har i alla fall inte tagit skada på något sätt.

Kalle

När jag var 9 år skilde mina föräldrar sig och min mamma träffade en ny man. Min far drack rätt mycket både före och efter. Jag tror nog att han saknade mamma och att han skämdes på något sätt och ilskan gick ut över mig.

Jag kunde få en smäll och 5 minuter efter jämrade han sig och bad om förlåtelse och sa att det aldrig skulle upprepas. Varje gång han söp sig full, drog jag hemifrån och när jag kom hem, satt han där vid köksbordet "däckad". Eller så hade han gått över till grannen och supit sig redlös där.

Alltid undrade man om "det var fel på en själv".

Linda

Jag växte upp i ett medelklasshem. Min pappa hade ett bra arbete, min mamma var hemmafru.

Så fort jag och min bror gjorde någonting dumt ringde mamma pappa och rapporterade. Vi fick då ta luren var och en och höra pappa säga: "Vänta bara tills jag kommer hem.

När han kom hem åkte rottingen fram, och sedan kunde man inte sitta på ett bra tag. Vad vi än gjorde som inte passade pappa, så bestraffades vi med stryk.

Mamma brukade tvinga i oss mat som vi inte ville ha genom att hålla för näsan på oss så att vi svalde, och tala om hur dumma och omöjliga vi var men hon slog inte. Ändå ser jag henne som medskyldig.

Jag har själv tre söner i tonåren, och jag har aldrig någonsin slagit dem. Idag mår jag bra, jag har ingen kontakt med min pappa, och en spänd kontakt med mamma.

Stina

Jag och min bror blev misshandlade av min styvfar i tio år mellan jag var 3 till 13 år gammal.

Ingen hjälpte oss! Till och med socialarbetarna var rädda för honom.

Mina erfarenheter är att vuxna människor är väldigt fega i dessa situationer. Även om de misstänker att något inte står rätt till, vill de inte lägga sig i. Till sist hamnade jag (mitt sista rymningsförsök) i fosterhem.

1995 försökte jag för sista gången ta livet av mej men överlevde. Det var då jag vaknade! Jag började gå i terapi, mediterade hemma och gick inte ut på ett år. Jag klarade ej att dricka alkohol.

Idag är jag 38 år. Jag är lyckligt förlovad och har två barn som är 3 och 19 år gamla. Det har varit väldigt tufft men jag mår ganska bra idag, tack vare mig själv.

Jag slår aldrig mina barn!

Katarina

Jag fick stryk ibland som liten, men slår aldrig mina egna barn.

Jag bestämde ganska tidigt för mig själv, redan i 10-12 år åldern, att inte

fostra mina barn på samma sätt som jag blivit fostrad. Mina två söner är nu 13 och 18 år, och har blivit två ansvarsfulla, artiga och goa pojkar, utan några som helst sociala problem.

Att slå ett barn är helt förkastligt, det enda man uppnår är att barnet blir rädd för sin mamma eller pappa.

Man glömmer aldrig att man blivit slagen, som vuxen bär man hela tiden med sig dessa minnen.

Anneli

Är en dask i rumpan "aga"? Det händer vid de cirka en till två gånger under uppväxten vid åldern 2-4 år, när inte det hjälper att prata med barnet.

Jag själv kallar det inte att "aga" utan en tillrättavisning. Jag har en viss erfarenhet, har sex barn i väldigt varierande ålder.

Per