Elisabeth mobbades av sin chef

Arbetskamraterna såg allt – ingen anmälde

helskärm

När Elisabeth Eriksson nobbade chefens inviter bröt helvetet lös.

Hon blev så mobbad att hon tvingades sjukskriva sig flera år efteråt.

Först nu orkar hon berätta.

Elisabeth Eriksson jobbade på ett företag för 10 år sedan. Efter en tid började en av hennes chefer att uppvakta henne. Men intresset var inte ömsesidigt – något som fick konsekvenser. Från att ha varit en central person på företaget blev hon plötsligt behandlad som pestsmittad. 

Hon skulle åka på en arbetsresa när chefen plötsligt beordrade henne att åka ensam till ett annat land. När hon efter många protester ändå fick följa med, så upptäckte hon att hennes hotellrum blivit avbokat.

Hon fick inte någon namnskylt att bära på tröjan och fick se sitt namn ersatt av en växeltelefonists i det organisationschema som visades inför hela koncernen.

– Jag fick motta fruktansvärt nedvärderande kritik från chefen, säger hon.

Chefens makt

Mobbningen från chefen fortsatte, men trots att de andra stödde henne vågade ingen stå upp för då skulle det enligt Elisabeth Eriksson bli deras tur. Mobbingen skedde alltid med många personer som vittnen.

– Det säger ju en del om chefens makt, säger hon.

Personalen tröttnade

Efter att Elisabeth Eriksson försvann var det ett flertal andra som blev mobbade av samma chef, berättar hon. Men ett par år senare blev han friställd från organisationen sedan personalen tröttnat på hans fasoner och krävt hans avgång. 

För Elisabeth Eriksson innebar mobbningen tre månaders influensa och efter det fick hon diabetes. Dessutom ett dåligt självförtroende och en lång väg tillbaka. Hon lider fortfarande av det som hände och var sjukskriven flera år efteråt. Trots kränkningarna vågade hon inte anmäla chefen vid tillfället.

– Det har jag ångrat men vad har en ensamstående tjej att komma med mot en etablerad högt uppsatt person? Jag visste att om de andra stöttade mig skulle de också råka ut för problem. Det hade jag inte velat ha på mitt samvete, säger hon.

Lena: Jag stod inte ut utan sade upp mig

Jag har en jobbig upplevelse av mobbning. Jag började med tvångsomhändertagna ungdomar. Ett tufft jobb där all energi behövdes för grabbarna. Min introduktion fick jag av "mannen som snart skulle gå i pension". Han behandlade mig som skut. Allt jag gjorde var fel, eller så sade jag saker på fel sätt. Till slut fick han i pension men han hade satt ribban på hur jag kunde behandlas.

Jag är en stark personlighet och har aldrig varit rädd fö r att säga min mening men här hamnade jag i en situation som inte gick att greppa. Ingen pratade med mig. De andra snackade skit bakom min rygg och problemen togs aldrig upp på några möten.

Vid schemaläggningen ville ingen jobba med mig. De ändrade till och med i schemat i smyg för att slippa jobba med mig. Ungdomarna på skolan berättade för mig vad som sades om mig bakom min rygg. Jag var omtyckt av dem. Mina vänner tyckte att jag skulle sjukskriva mig eftersom de såg hur dåligt jag mådde. Det kanske var dumt så här i efterhand.

Till slut stod jag inte ut längre utan sade upp mig. Blev deprimerad och fick sömnproblem. Nu har jag gått hos en kurator i ett år. Det tragiska är att jag fick sluta medan de som mobbade jobbar kvar och jag är helt säker på att någon annan är drabbad.

Duffy - Jag tappade hår på grund av stress

För två år sedan började jag jobba som personlig assistent. Inga tunga lyft men däremot psykiskt tungt. En månad in i jobbet hade vi utvecklingssamtal och jag tog upp mitt problem med att börja 06.45. Jag var ensam med två barn och hann inte lämna dem på dagis. Både chefen och arbetskamraterna tyckte att det var okej att jag började en kvart senare.

Det gick några dagar innan jag började märka att stämningen var olustig. En av kvinnorna var allmänt sur och otrevlig mot mig. Det blev tid för personalmöte och jag tog upp att det vore bra om vi kunde ha en rak och ärlig kommunikation. Alla höll med, så även chefen.

Efter personalmötet började de andra uppträda underligt mot mig. Det mailades till min chef där min yrkeskompetens ifrågasattes. Situationen blev mer och mer ohållbar och jag vantrivdes på jobbet. Det var så pass illa att jag började tappa hår på grund av all stress. Jag sov dåligt och åt dåligt.

Än en gång ringde jag chefen och bad henne omplacera mig då de andra så starkt visade sitt ogillande mot mig. Situationen "löste" sig när jag blev långtidssjukskriven efter en olycka. Därefter avslutades mitt vikariat.

De jag jobbade med har jag ingen som helst kontakt med och jag kommer aldrig mer att prata med dem. Hade de haft stake nog och kommit till mig på direkten hade vi kanske kunnat lösa problemen. Jag har inte fått en enda ursäkt och förväntar mig ingen heller.

Gunnel: Jag fick inget värdigt avslut utan blev utslängd

Jag hade jobbat som kontorsassistent på ett företaget i 18 år då vi fick en ny, kvinnlig chef som såg till att jag blev av med min tjänst.

Hon påstod att jag inte skötte jobbet på ett perfekt sätt. Facket tyckte att det var konstigt att jag inte fått något klagomål tidigare under de 18 åren jag jobbade. Många märkte att hon inte gillade äldre personal. Jag var 59 år när jag fick gå.

Chefen hade under en lång tid brutit ner mig psykiskt så jag orkade inte gå vidare med fallet. Jag fick ett års avgångsvederlag vilket facket tyckte var alldeles för lite. Jag skulle ha haft tre årslöner ansåg dom. Men jag orkade inte bråka. 

Jag fick inget värdigt avslut med blommor och tacktal, utan blev helt enkelt bara utslängd. Chefen hade redan anställt en 20 årig tjej på min plats. Jag fick gå på fredagen och hon skulle börja på måndagen därefter. Jag har helt tappat tron på människan. Gunnel

Britt: Jag har alltid varit en större eller mindre fetknopp.

Under skoltiden fick jag gliringar men inget allvarligare. Fram till för cirka fem år sedan löpte allt på tills jag fick en chef som uppenbarligen hade hemska erfarenheter av feta.

Han ville bli av med mig, men eftersom jag inte fanns på hans avdelning kunde han inte göra mycket, förrän han fick för sig att jag skulle förflyttas dit han jobbade.

Mina arbetskamrater och min avdelningschef jobbade för att jag skulle stanna, men högste chefen spände musklerna och jag flyttades.

På den nya arbetsplatsen fanns varken arbetsrum, dator, arbetsuppgifter eller välkomnande. Så småningom fick jag ett arbetsrum i ett skräpigt, fönsterlöst förråd tillsammans med en annan person som också var misshaglig för chefen.

Jag hade inga arbetsuppgifter, ingen handledning – ingen chef som vill introducera mig. När jag försökte tala med honom hörde han inte. Han kunde sitta länge vid fikabordet, men gick när jag kom. Fanns bara sittplats bredvid mig på lunchen gick han igen utan att äta.

Efter att ha varit sjukskriven ett halvår på grund av depression lyckades jag tillsammans med min gamla chef få tillbaka mitt gamla jobb.

På något sätt anses det som skämmigt att bli mobbad och jag tycker det är bra att detta fula fenomen tas upp till belysning igen.