”Döm inte andras barn”

Daniel Pernikliski om regler i skolan – om att föräldrar inte ska snacka skit om andras barn

I min styvdotters skola har de precis instiftat en regel om att föräldrar inte ska snacka skit om andras barn.

Det är skönt att det tas upp även om det är tragiskt att det ska behövas.

När man formar och upptäcker sin person och sin identitet blir man ju oerhört påverkad av sin omgivning och hur den ser på en.

Med föräldrar som dömer andras barn och placerar in dem i roller, innan de ens har hittat dem själva är det högst sannolikt att det bidrar till barnens självbild.

Även om de har stöd hemifrån och innerst inne vet att bilden av dem inte stämmer.

För Molly är det otroligt viktigt att vara tuff, hon kämpar så att hon nästan spricker med att upprätthålla sina coola fasad.

Till råga på allt är hon tidigt utvecklad, och det är en kombination som bäddar för trubbel.

Vuxna människor glömmer bort att hon är lika liten i huvudet som alla andra i hennes ålder och lägger på henne rollen som en bråkstake.

Så fort något otyg har hänt finns hon med i misstankarna.

Självklart måste det vara hon, svartklädd och med stora bröst, som har dragit ner de andras oskyldiga små barn i fördärvet.

För några månader sedan, när min flickvän Lisa inte var intresserad av att köpa muffins av en klasskompis till Molly, ropade han efter henne att han skulle knulla hennes morsa.

Det bör kanske tilläggas att han inte visste att det var Mollys mamma han stod inför.

Han är inte ond eller osedvanligt bråkig, utan en ganska vanlig tolvårig pojke, men han är liten som ett frimärke och söt som en docka och kommer därför undan med det mesta.

Jag tappar hakan när jag ser den enorma naivitet som råder hos så många föräldrar.

Aldrig att deras små änglar till barn skulle ljuga eller göra någonting man inte får.

Har de glömt bort hur det var att vara liten, eller är de fullkomligt blinda?

Istället för att döma andras barn borde de lära känna sitt eget.