”Gör om gör rätt. Vi behöver papporna”
Om vi bortser från det väldigt roliga i att män på BB är en ”brandrisk” (pappor som springer runt och flippar tändstickor i korridoren) så är detta allvar på allra högsta nivå.
När man föder barn är man ett öppet sår. Ett öppet sår på mer än ett ställe.
Vi ska inte sova ensamma. Vi ska vara omhändertagna.
Precis efter en förlossning kan man inte sova. Detta baserar jag på en ingående studie av mig själv där jag legat med ILLÖGON hela natten och bara tittat på det där lilla ycket som ligger i min smala säng. Tänk om den ramlar ner, tänk om jag blir fruktansvärt usel mamma, tänk om ryssen anfaller. Allt det oroliga, alla de blå tankarna och i en säng intill ligger han som har hälften av ansvaret och sågar stock efter stock i ett böljande pärlband av Z över hans rosslande uppenbarelse.
Hur kan du sova när jag ligger här och undrar hur det känns att bli intagen av Putin sedan de tagit ett östligt kliv över Öland?
Jag behöver dig och du bara ligger där. Åt upp min smörgås gjorde du också. Visst, jag sa att du kunde ta, men ändå.
Jag behöver dig!
Och det räcker så bra att du bara finns där.
Det känns faktiskt lite bra att du ligger i en onaturlig ställning och att du innerst inne helst vill vara hemma i vår säng, formad efter våra kroppar.
Gör om gör rätt, gävla Gävle BB.
Vi behöver papporna. Vi behöver den del av familjen som inte är lång i ansiktet och oroar sig vaken tills natten blir dag.